När
musiktjänsten Tidal lanserades profilerade den sig med en schysst fördelning av
intäkter; artister och musikskapare skulle äntligen få lite bättre betalt.
Exakt hur fördelningen ser ut vet vi inte, men det är känt att publiken på
nätet hellre betalar för streamat och nerladdat material om de vet att det
kommer kulturskaparna till godo.
Justitiedepartementet
skriver nu på en ny upphovsrättslag baserad på en utredning som kom för några
år sen och som föranledde omfattande synpunkter från remissinstanserna. Sen
dess har situationen för kulturskapare blivit än värre. I förlängningen drabbar
det alla som älskar musik, bildkonst, böcker, teater, film osv. Konstnärlig
kvalitet är något som växer fram över lång tid, något som förutsätter att vi
som skriver, komponerar och tecknar får en chans att jobba någorlunda ostört
med vår konst.
Den
snabba utvecklingen på det digitala området har medfört att nya aktörer i stor
omfattning behöver ”innehåll” för att utveckla sina affärsmodeller. Detta har
inneburit en allt starkare press på kulturskapare, vilket ytterligare försvagat
deras ställning i förhållande till motparterna. Malik Bendjellouls film
”Searching for Sugarman” gestaltar en situation som många upphovspersoner kan
känna igen sig i. Det går väldigt bra för verket, men nu har avtalet redan
skrivits under, och vem vet hur många exemplar som sålts eller nerladdningar
som egentligen gjorts? Trots de enorma framgångarna för Sugarman i Sydafrika
såg Sixto Rodriguez inte mycket av de intäkter hans musik genererade. Kanske
hade det kunnat bli fler odödliga sånger från honom?
Skäliga
och transparenta avtal är det fundament som nya affärsmodeller på kulturområdet
behöver för att kunna växa och utvecklas. Kultur har aldrig varit mer
tillgängligt än nu. Men digitaliseringen har främst gynnat nätleverantörer och
stora aktörer som Netflix, Spotify, Itunes, Amazon m.fl. på bekostnad av
producenter, förläggare och framförallt kulturskapare. När multinationella
koncerner hanterar kulturprodukter som råvaror för tandkrämstillverkning,
pressas avtalsmodeller och ersättningsnivåer neråt i systemen och ytterst i
kedjan är det ”råvaruleverantörerna” som drabbas hårdast. Betalningsmodeller
blir alltmer icke-transparenta och på sikt hotas den svenska kulturproduktionen
av att dessa modeller accepteras på den svenska avtalsmarknaden.
I
dagarna lämnar KLYS in en skrivelse till justitieminister Morgan Johansson som
beskriver hur avtalsvillkoren för vanliga musiker, författare, bildkonstnärer,
filmregissörer m fl successivt försämrats bara de senaste åren. Tendensen är
tydlig i hela Europa. I andra länder har man redan eller är på väg att
lagstifta för att stärka kulturskapares möjligheter att få skäliga ersättningar
för sitt arbete. Även inom EU planeras åtgärder för att skapa rimliga
avtalsvillkor för kulturskaparna.
I
litteraturbranschen finns en tydlig tendens att förlag och andra motparter
föreslår avtalslösningar med längre avtalstider och frister för att använda
förvärvade rättigheter, med lösare koppling mellan upplåtelse och ersättning.
Det finns också försök att avtala bort de tvingande delarna i
upphovsrättslagen.
Tillgången till rörliga
bilder genom digital teknik har aldrig varit större. Men de som skapar
innehållet i film och tv-program får en allt mindre del av ersättningen för
utnyttjandet. Genom kollektiva avtal har kulturskapare på området i någon mån
kunnat försäkra sig om viss ersättning av producenternas intäkter, likaså om en
ersättningsrätt för privatkopiering och kabelspridning. Men i övrigt har film-
och tv-producenter krav på att alla rättigheter ska övergå till dem. Det gäller
alla nu tillgängliga och i framtiden existerande metoder, vilket innebär en
inlåsning i distributionsformer som varken en producent eller en distributör
vet om de någonsin kommer att använda.
På musikområdet finns
problem med skivbolagens ”heltäckande” avtal, där bolagen vill täcka in alla
rättigheter för lång tid och då också inkludera digital användning utan att
musiker och låtskrivare förstår vad det faktiskt innebär eller vilken prislapp
det ska ha. Resultatet är en kraftig minskning av artisters och musikskapares
andel av intäkterna från användning av deras inspelningar i förhållande till
skivbolagen.
För
många bildkonstnärer, t ex illustratörer och fotografer, finns det inte någon
egentlig förhandlingssituation, bara en fråga om att tacka ja eller nej till
jobb. Från myndighetshåll krävs ofta omfattande Creative Commons-licenser för
att upphovspersonen i fråga ska få jobbet, och ersättningarna ligger skamligt
lågt.
KLYS föreslår därför en
rad nödvändiga åtgärder som justitieministern bör vidta för att räta upp
situationen:
Lagregler till stöd för
den enskilde kulturskaparen måste utformas så att de inte kan avtalas bort av
motparten. I likhet med Tyskland och Nederländerna bör rätten till skälig
ersättning vara lagstadgad och inte förhandlingsbar. Producenter som förvärvar
rättigheter till ett verk bör vara skyldiga att publicera verket inom skälig
tid, och det måste vara möjligt att jämka oskäliga avtalsvillkor på
upphovsrättens område. På så sätt kan lagstiftningen bidra till en rättvisare
fördelning av intäkterna. En ”Sugerman” i Sverige ska kunna få upprättelse om
hen plötsligt råkar ha producerat en världshit.
Det
är KLYS och våra medlemmars förhoppning att Morgan Johansson lyssnar på de
konstnärligt yrkesverksamma och lägger lagförslag som skapar balans på
marknaden och gör det möjligt att försörja sig som kulturskapare.
Mats
Söderlund, poet och författare
Ordförande KLYS
