Konstnärerna, poeterna, musikerna, skådespelarna, översättarna, fotograferna, regissörerna, operasångarna, dansarna, journalisterna, skulptörerna, dramatikerna… är vår tids häxor, schamaner och profeter.
Den statliga kulturpolitiken skall främja konstnärlig kvalitet. I förlängningen skall också samverkansmodellen göra det.
Men vad betyder det?
Om du frågar Carolina Klüft vilket höjdhopp som var hennes bästa, är det inte säkert att hon svarar med det högsta hoppet.
Hur skall man kunna främja något som man inte ens förstår, som man kanske inte kan förstå, kanske inte ens bör förstå?
Är det rimligt att man ska få betalt bara för att sitta och tänka, eller ta skogspromenader, eller för att läsa 30 böcker om narcissism bara för att skriva en till bok om narcissism?
När det gäller tjänstemännens och kulturpolitikernas roll i den processen och begreppet armlängds avstånd, så tror jag att det helt enkelt handlar om förtroende. Jag kommer att tänka på en strof av Tomas Tranströmer, han skriver om allt vi måste lita på för att leva vår dagliga dag. Om hotande snömassor, om samförståndsleenden och tysthetsöverenskommelser, om hjulaxlarna på motorvägen. Men att inget av det egentligen är värt vårt förtroende, ur fjärde strofen av Schubertiana:
”De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.”
Konstnärligt skapande är en spetskompetens som ofta kräver långa utbildningar och flera års erfarenhet. Det mesta vi upplever som stor konst har skapats efter åratal av studier, ansträngningar och misslyckanden. Det är investeringar som alla konstnärer är villiga att göra. Vägen till att bli en etablerad författare, musiker, regissör, skådespelare är kantad med många uppoffringar, både ekonomiska och sociala.
Därför förutsätter konstnärlig kvalitet ett tidigt, långsiktigt och uthålligt engagemang från samhället.
Mer än någonsin behöver vi kulturskapare som kan spegla och problematisera demokratin, medborgarskapet, vad det innebär att vara människa, arbetare, tiggare, eller politiker.
Samhällets ansvar är att skapa system som garanterar konstnärlig frihet, politiskt oberoende, social trygghet och regler som gör konstnären så självständig som möjligt.
Men det är också samhällets ansvar att visa det förtroende som krävs för att släppa kulturen fri. Så vi slipper bilda en svensk motsvarighet till Pussy Riot. Som kulturpolitiker bör du alltså hålla dig på armlängds avstånd helt enkelt för att undvika varje form av politisk styrning av konsten och kulturen. Det innebär att politiker visserligen beslutar om storleken på anslagen och övergripande tematiska prioriteringar, men aldrig har inflytande över hur medel fördelas eller program läggs. Inte heller tjänstemännen bör göra avvägningar utifrån den tillfälliga politiska majoritetens preferenser.
Det är nog praktiskt omöjligt att helt undvika att kulturskapare påverkas eller begränsas av ansökningsförfaranden eller politiska program. Men det är vår skyldighet att göra allt vi kan för att undvika det. Kan fristående kulturskapar-råd vara en del av lösningen, åtminstone i samverkansmodellen?
Mats Söderlund, författare, poet och ordförande för KLYS.
Den statliga kulturpolitiken skall främja konstnärlig kvalitet. I förlängningen skall också samverkansmodellen göra det.
Men vad betyder det?
Om du frågar Carolina Klüft vilket höjdhopp som var hennes bästa, är det inte säkert att hon svarar med det högsta hoppet.
Hur skall man kunna främja något som man inte ens förstår, som man kanske inte kan förstå, kanske inte ens bör förstå?
Är det rimligt att man ska få betalt bara för att sitta och tänka, eller ta skogspromenader, eller för att läsa 30 böcker om narcissism bara för att skriva en till bok om narcissism?
När det gäller tjänstemännens och kulturpolitikernas roll i den processen och begreppet armlängds avstånd, så tror jag att det helt enkelt handlar om förtroende. Jag kommer att tänka på en strof av Tomas Tranströmer, han skriver om allt vi måste lita på för att leva vår dagliga dag. Om hotande snömassor, om samförståndsleenden och tysthetsöverenskommelser, om hjulaxlarna på motorvägen. Men att inget av det egentligen är värt vårt förtroende, ur fjärde strofen av Schubertiana:
”De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.”
Konstnärligt skapande är en spetskompetens som ofta kräver långa utbildningar och flera års erfarenhet. Det mesta vi upplever som stor konst har skapats efter åratal av studier, ansträngningar och misslyckanden. Det är investeringar som alla konstnärer är villiga att göra. Vägen till att bli en etablerad författare, musiker, regissör, skådespelare är kantad med många uppoffringar, både ekonomiska och sociala.
Därför förutsätter konstnärlig kvalitet ett tidigt, långsiktigt och uthålligt engagemang från samhället.
Mer än någonsin behöver vi kulturskapare som kan spegla och problematisera demokratin, medborgarskapet, vad det innebär att vara människa, arbetare, tiggare, eller politiker.
Samhällets ansvar är att skapa system som garanterar konstnärlig frihet, politiskt oberoende, social trygghet och regler som gör konstnären så självständig som möjligt.
Men det är också samhällets ansvar att visa det förtroende som krävs för att släppa kulturen fri. Så vi slipper bilda en svensk motsvarighet till Pussy Riot. Som kulturpolitiker bör du alltså hålla dig på armlängds avstånd helt enkelt för att undvika varje form av politisk styrning av konsten och kulturen. Det innebär att politiker visserligen beslutar om storleken på anslagen och övergripande tematiska prioriteringar, men aldrig har inflytande över hur medel fördelas eller program läggs. Inte heller tjänstemännen bör göra avvägningar utifrån den tillfälliga politiska majoritetens preferenser.
Det är nog praktiskt omöjligt att helt undvika att kulturskapare påverkas eller begränsas av ansökningsförfaranden eller politiska program. Men det är vår skyldighet att göra allt vi kan för att undvika det. Kan fristående kulturskapar-råd vara en del av lösningen, åtminstone i samverkansmodellen?
Mats Söderlund, författare, poet och ordförande för KLYS.
