Vår vision av kultursamhället

KLYS vision är ett Sverige där hela samhället genomsyras av konst och kultur. Vi vill se ett kultursamhälle som kan erbjuda alla medborgare i landet tillgång till mångfald, kvalitet och nyskapande när det gäller konst och kultur. En vital kultur är beroende av att ständigt blandas med och stötas mot nya, äldre och helt oväntade former av konstnärliga uttryck. Samtidens kioskvältare och framtidens klassiker är inte alltid samma sak, men båda är beroende av ett brett och experimentellt konstliv som ständigt utvecklas och omprövas. Kulturen är inte ett medel utan ett mål i sig.

I kultursamhället ska människor kunna ta del av mer, mångfacetterad musik, film, litteratur, bild, form och teater. Det ska vara enkelt att finna smala konstformer och experimentella kulturella uttryck, utanför det som återfinns på bestseller- och topplistor. Det ska också vara lätt att på ett lagligt sätt ta del av kultur till en rimlig kostnad. Vi vill möjliggöra ett kulturutbud som får människor att häpna och att upptäcka nytt, och som berikar deras liv både idag och imorgon.

Kultursamhället innebär också att barn och unga i större utsträckning ska få möta professionell kultur, såväl utanför som inom skolsystemet. Kultur- och musikskolan ska stå öppen för alla barn och unga och inte vara beroende av föräldrars ekonomi eller bostadsort. Alla barn ska också ha tillgång till ett skolbibliotek. De estetiska ämnenas plats och status inom grund- och gymnasieskolan måste återupprättas. Kulturens och estetikens betydelse för lärande och kreativitet kan inte nog understrykas och har dessutom slagits fast i forskningsrapport efter forskningsrapport på senare år.

Kultursamhället ska präglas av jämställdhet i bred bemärkelse inom alla konstområden där alla kulturpolitiska utvärderingar, utredningar och reformer ska innefatta genus-, mångfalds- och tillgänglighetsanalys.

Många har på senare tid pekat på kulturens potential för sysselsättning och tillväxt. Mycket tyder på att vi är på väg från informationssamhället till kultursamhället, där innehållet har blivit en framgångsfaktor och där kreativitet och konstnärligt skapande utgör förutsättningar för moderna ekonomier att hålla sig konkurrenskraftiga. De yrkesverksamma kulturskaparna är centrala i denna utveckling, eftersom det är resultatet av deras arbete som utgör värdet och innehållet i konsten och kulturen.

För att förverkliga kultursamhället krävs en genomtänkt politisk strategi som syftar till att stärka villkoren för kulturen och dess kärna, de yrkesverksamma kulturskaparna. I strategin ska ingå en kraftigt utbyggd kulturell infrastruktur (med kulturell infrastruktur menar vi kulturlokaler och mötesplatser som replokaler, verkstäder, träningslokaler, inspelningsstudios, fasta nav av t ex orkestrar och ensembler, kulturinstitutioner, residens, stipendier, andra stödfunktioner för kulturskapare som resurscentrum, inkubatorer och alliansverksamheter osv) som stimulerar delaktighet och konstnärligt skapande samt en handlingsplan för att öka sysselsättningen och tryggheten för de yrkesverksamma på området.

En stark och självständig konstnärskår förutsätter en offensiv offentlig kultur- och konstnärspolitik, på såväl nationell som regional nivå, som kan ge stöd till kultur som inte enbart kan leva på marknadens villkor. Annars finns risk att de konstnärliga yrkena blir förbehållna de som kan finansiera sitt arbete på annat sätt, t ex genom mecenater, vilket urholkar demokratin och leder till att viss konst riskerar att försvinna.

I kultursamhället är kulturen en självklar del av välfärden, vid sidan av vård, skola, omsorg, och precis som inom andra välfärdsområden ska samhället även inom kulturen tillhandahålla sina medborgare yrkesmässighet och kvalitet. Liksom det förväntas av lärare och läkare, ska allmänheten kunna förvänta sig professionalitet och hantverksprecision också hos kulturens verksamma. Kulturen kan sägas utgöra välfärdens fjärde element och får som sådan välfärden att lyfta.

Kulturen bör därför få den plats i samhällsbygget som Sverige så väl behöver. 

Ta del av KLYS manifest 2014 här. I kommande bloggar planerar KLYS att utveckla och konkretisera de åtgärder vi anser nödvändiga för att förverkliga kultursamhället.

Ideologi ja, men få visioner

I måndags hade Koalition för kulturdebatts debattserie inför valet 2014 premiär på Kulturhuset. Kvällen inleddes med en partiledarutfrågning av Göran Hägglund (kd) som bl a fick svara på hur en kulturpolitik för ”verklighetens folk” ser ut. Hägglund menade att problemet inte är politiken i sig, utan hur diskussionen om kultur sker i Sverige där han upplever den s k kultureliten som mästrande, istället för inbjudande. Någon tydlig vision för kulturen eller kulturpolitiken uttrycktes dock inte av Hägglund.

Temat för den efterföljande paneldebatten var Finns det ideologi i kulturpolitiken? och debattörerna kom från såväl liberalt, konservativt som socialdemokratiskt håll. I panelen fanns Adam Cwejman, Timbro, Maria Ludvigsson, ledarskribent Svenska Dagbladet, Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap, Daniel Suhonen, Katalys, Nathan Hamelberg, kulturdebattör och Monica Fundin Pourshahidi, politisk sekreterare för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Debatten spretade och ämnena pendlade mellan högt och lågt, men de ideologiska skiljelinjerna blev tydliga. Något förenklat handlade debatten om två frågor; hur stor ska den offentliga finansieringen av kultur vara? och när är konsten och kulturen som mest fri - när den är beroende av privat finansiering/marknaden eller när den är beroende av offentliga medel?

Att det finns ideologi i kulturpolitiken kunde konstateras under kvällens debatt. Det är heller inget som KLYS hyser några tvivel om. Det KLYS saknar i dagens kulturpolitik är inte ideologi. Nej, det som saknas i kulturpolitiken idag är visioner. Hur ska förutsättningarna för kulturen se ut i framtiden och vad ska kulturpolitiken bidra till för medborgare och kulturskapare?

Visioner framskymtade i paneldeltagarnas utläggningar, men det talades mest om åtgärder i termer av att ”krossa glasväggar”, att ”sänka trösklar”, att ”blanda och integrera fler i kulturen”, att ”fördela kulturens resurser rättvist”, att ”satsa 10 miljarder till kulturen”, att ”decentralisera kulturkoncentrationen” o s v. Gott så. Total enighet i panelen rådde dock endast kring ett par traditionella kulturpolitiska åtgärder som satsningar på bildning och läsfrämjande.

Debatten återkom flera gånger till den ökande otryggheten eller som en debattör uttryckte det ”otrygghetsrevolutionen” i Sverige, som drabbar kulturens verksamma ännu hårdare än andra yrkesgrupper i samhället. Det konstaterades att trygghet skapar fri konst. Detta håller KLYS med om. Det måste därför, som en annan debattör formulerade det, bli lättare att röra sig mellan olika jobb utan att förlora sin trygghet.

Se paneldebatten i sin helhet här

Inom kort utvecklar KLYS på denna blogg vår vision om ett framtida kultursamhälle. I vårt manifest för 2014, som vi presenterade i vårt första blogginlägg den 21 februari, framförs en rad budskap och förslag till åtgärder för att nå dit. Vi kommer under våren här på bloggen att regelbundet utveckla och fördjupa oss i manifestets olika förslag och fokusområden.

Kulturvalet 2014

Kulturen kommer att spela en avgörande roll för utgången av supervalåret 2014. Vår samtids mest brännande frågor gestaltas fräckt i konst, musik, film, litteratur och på scenen. Vi formar som aldrig förr våra värderingar och tar ställning i en direkt och brinnande dialog med kulturen och varandra i och genom ett aldrig sinande mediaflöde.

Men hur ska vi egentligen prata om kultur i det här landet?

Parallellt med förberedelser för kulturhuvudstadsåret hade Region Västerbotten arrangerat en tre veckor lång konferens på Grand hotell i Stockholm med huvudtemat ”Kulturdriven tillväxt”. Det är ett begrepp med en så positiv politisk laddning att vi alla dras mot det som flugor till en klisterremsa. Hur kan det vara fel att sätta kulturen i centrum och samtidigt gynna ekonomin?

Tillväxt är något man önskar sig och sina barn, bondens grödor, skogen och grannens hundvalpar. Men från att bara ha handlat om levande varelsers näringsupptag och viktökning handlar det nu om pengar, dina och mina, och ytterst hotet att hela den offentliga sektorn ska tvingas stänga. När någon drar tillväxtkortet säger man inte emot.

I åtta år har begreppet ”kulturella och kreativa näringar” hamrats in i kulturlivets medvetande. Men  inte för att vi behöver den kulturella näringen för att utvecklas som människor. Utan snarare med innebörden att den yttersta drivkraften i all mänsklig verksamhet är egen vinning och ekonomisk nytta, mångfaldigande av antalet pengar i din trasiga jeansficka.

I ”Det enda könet”, en essä om ekonomismens herravälde över våra tankar, visar Katrine Kielos hur nyliberalernas språkbruk reducerar människor till egocentriska konsumenter utan intresse av andras väl och ve. I den förhärskande samhällsekonomiska retoriken betraktas vi som själviska individer och inget annat. Ingen kärlek till nästan, ingen omtanke, inga irrationella beslut fattade utifrån empati och en intuitiv känsla för rättvisa och samhörighet. Själva sättet att prata om ”humankapital” har infiltrerat våra tankar, våra identiteter och våra relationer. Det enda vi kan prata om är ekonomin, pengarna, vinsterna. Allt annat har gjorts ogiltigt.

Kielos skriver: ”Vill vi kunna tala om konst måste vi göra om skulpturerna, tavlorna och till och med känslan du har inför dem – till varor på en marknad.”

I Västerbottendagarnas programförklaring kan man läsa att kultur ”spänner över allt från konst och friluftsliv till teknik, mat, idrott och demokrati”. Visionen torde vara att kulturen som ”råvara” ska komplettera skogen, malmen och vattenkraften. I nyliberal anda gör man om en dynamisk och obunden kraft till ett investeringsobjekt, ett kapital. Som slutkläm i programförklaringen slår man till med att ”Kultur och kreativitet kommer att bli synonymt med tillväxt.”

Problemet är att när kulturella uttryck och konstnärligt skapande instrumentaliseras och görs till ett av många andra kapitalslag på en marknad som enbart kan värderas i dollar, så töms dess potentiellt subversiva innehåll på mening. De värden som är förknippade med kulturupplevelser blir intetsägande och omätbara. Hur ska vi då göra motstånd?

På kultursidor över hela landet har redaktörer och debattörer skrivit om hur kraven på mätbarhet och effektivitet förändrar sättet vi tänker och pratar om kultur, oss själva, varandra och samhället. Daniel Sandström i Svenska Dagbladet lyfter den demokratiska frågan ”vad händer när mätbarheten blir kulturens dominerande språk”, och oroas över att den offentliga debatten förlorar kritiska och kvalitativa argument. Sara Meidell på Västerbottenskuriren beskriver hur kulturbegreppet anpassats till en marknadsretorik som dränerar det på sitt värde och dess kreativa kärna på sin kraft och hur det framför allt sprider en osäkerhet kring ”vilken roll kultur behöver spela i samhällsutvecklingen”, nämligen en ”kraft i egen rätt”. Stefan Eklund på Borås Tidning konstaterar att ”Sverige saknar en regeringsmakt som förstår kulturens värde”. Björn Wiman i DN kritiserar Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedts retorik och det pågående systemskiftet och tankefelet att kulturlivet kan separeras från medborgarna. Skulle den hårt ansatta Anna Odell fått något stöd till ”Återträffen”, undrar han, ”om beslutet hade fattats av kommunpolitiker eller tjänstemän som gjort sig till ombud för skattebetalarnas smak?” Hade politikerna litat på att hennes projekt skulle generera tillräckligt mycket publik och bidragit till tillväxten? En konstnär som använder sina verk till att granska såväl samhällets som enskilda individers makt, hierarkier och förtryck. Gabriel Byström i Göteborgsposten problematiserar bristen på kulturpolitisk vilja och förmåga att förstå vad konstnärliga processer, gestaltning och skapande egentligen är och vad konsten behöver för att frodas.

Frihet och mångfald.

Mitt tips är att vi behöver mer än bara ett läslyft. Inte minst politikerklassen verkar ha svårt att göra skillnad på fakta, subjektiv sanning och konstnärlig gestaltning. Vad är en metafor? Hur talar konsten till oss? Hur talar vi om konst? Vi behöver kulturkompetens för att skapa oss en egen uppfattning om vad medieflödet egentligen kommunicerar.

Vi går mot ett kulturval. Vi närmar oss ett kultursamhälle. Låt oss prata om kultur som lust och kraft och förmåga att uttrycka vår längtan, våra rädslor, värderingar, erfarenheter och inte minst vårt hopp. Låt oss prata om kulturen som en självklar grund för all mänsklig samvaro. Låt oss ge kulturen tillbaka dess egenvärde.

Kulturpolitikens uppgift är inte att sätta fart på ekonomin, inte att försörja konstnärer eller sänka biljettpriser. Kulturpolitik är inget annat än demokratins sätt att uppfylla sitt främsta löfte, att låta människor blomstra, utvecklas och komma till uttryck precis så som de är, vill vara eller skulle vilja bli utifrån sina egna förutsättningar och drömmar. Om kreativitet och tillväxt blir synonymer så är vi sålda.

KLYS manifest inför valet 2014

Vi som älskar musik, film, teater, böcker och konst vet att kultur, precis som goda relationer till våra medmänniskor, en god hälsa och trygghet, är grundläggande för vårt välmående och vår självkänsla som individer och som samhälle. Och precis som vård, skola och omsorg, är kultur en omistlig del av välfärdssamhället.

Vi som älskar musik, film, teater, böcker och konst, önskar att regeringen, hur den än ser ut efter valet, skapar ett budgetutrymmet för framtida investeringar i en infrastruktur för konstnärligt skapande, hållbarhet och sysselsättning inom kultursektorn så att alla som vistas i Sverige ska kunna bli delaktiga i fler omvälvande kulturupplevelser av alla de slag. Vi behöver öka kulturkompetensen i det här landet.

De femton organisationer som är med i KLYS, och som tillsammans samlar närmare 30 000 kulturskapare, har enats om ett kulturpolitiskt program som ska inspirera och hjälpa oss att komma närmare kultursamhället. Det består av fyra fokusområden, kulturen på nätet, konstnärlig frihet, kulturskaparnas villkor och kulturens finansiering, och sammanfattas här i sju punkter:

Vi vill...

Att den kulturella infrastrukturen för professionella kulturskapare byggs ut, i syfte att främja konstnärligt skapande och öka människors delaktighet i konsten och kulturen.

Att moderniserade trygghets- och skattesystem anpassas till konstnärlig verksamhet. Att kompetensnivån och medvetandet kring kulturskapares villkor höjs hos myndigheter och offentliga organ.

Att avtalsställningen för kulturskapare stärks. Att deras organisationer ges lagstadgad rätt att förhandla kollektivt om upphovsrätt inom sina respektive konstområden.

Att den kulturella infrastrukturen kvalitetssäkras långsiktigt. Att professionella kulturskapares delaktighet i samverkansmodellen säkras. Att det tas ett tydligt offentligt ansvar med ett rejält ekonomiskt tillskott.

Att den konstnärliga friheten försvaras, högt och tydligt, genom främjandet av en stark yttrandefrihet. Att principen om armlängds avstånd tillämpas inom alla konstområden på nationell, regional och lokal nivå i offentlig anslagsgivning.

Att kulturpolitiska strategier på nätet utvecklas. Att legala, digitala tjänster som erbjuder mångfald, bredd och kvalitet främjas.

Att den offentliga kulturbudgeten kraftigt utökas. Att ett moderniserat system för anslag garanterar att kulturen inte halkar efter kostnads- och löneutvecklingen i samhället.