Men hur ska vi egentligen prata om kultur i det här landet?
Parallellt med förberedelser för kulturhuvudstadsåret hade Region Västerbotten arrangerat en tre veckor lång konferens på Grand hotell i Stockholm med huvudtemat ”Kulturdriven tillväxt”. Det är ett begrepp med en så positiv politisk laddning att vi alla dras mot det som flugor till en klisterremsa. Hur kan det vara fel att sätta kulturen i centrum och samtidigt gynna ekonomin?
Tillväxt är något man önskar sig och sina barn, bondens grödor, skogen och grannens hundvalpar. Men från att bara ha handlat om levande varelsers näringsupptag och viktökning handlar det nu om pengar, dina och mina, och ytterst hotet att hela den offentliga sektorn ska tvingas stänga. När någon drar tillväxtkortet säger man inte emot.
I åtta år har begreppet ”kulturella och kreativa näringar” hamrats in i kulturlivets medvetande. Men inte för att vi behöver den kulturella näringen för att utvecklas som människor. Utan snarare med innebörden att den yttersta drivkraften i all mänsklig verksamhet är egen vinning och ekonomisk nytta, mångfaldigande av antalet pengar i din trasiga jeansficka.
I ”Det enda könet”, en essä om ekonomismens herravälde över våra tankar, visar Katrine Kielos hur nyliberalernas språkbruk reducerar människor till egocentriska konsumenter utan intresse av andras väl och ve. I den förhärskande samhällsekonomiska retoriken betraktas vi som själviska individer och inget annat. Ingen kärlek till nästan, ingen omtanke, inga irrationella beslut fattade utifrån empati och en intuitiv känsla för rättvisa och samhörighet. Själva sättet att prata om ”humankapital” har infiltrerat våra tankar, våra identiteter och våra relationer. Det enda vi kan prata om är ekonomin, pengarna, vinsterna. Allt annat har gjorts ogiltigt.
Kielos skriver: ”Vill vi kunna tala om konst måste vi göra om skulpturerna, tavlorna och till och med känslan du har inför dem – till varor på en marknad.”
I Västerbottendagarnas programförklaring kan man läsa att kultur ”spänner över allt från konst och friluftsliv till teknik, mat, idrott och demokrati”. Visionen torde vara att kulturen som ”råvara” ska komplettera skogen, malmen och vattenkraften. I nyliberal anda gör man om en dynamisk och obunden kraft till ett investeringsobjekt, ett kapital. Som slutkläm i programförklaringen slår man till med att ”Kultur och kreativitet kommer att bli synonymt med tillväxt.”
Problemet är att när kulturella uttryck och konstnärligt skapande instrumentaliseras och görs till ett av många andra kapitalslag på en marknad som enbart kan värderas i dollar, så töms dess potentiellt subversiva innehåll på mening. De värden som är förknippade med kulturupplevelser blir intetsägande och omätbara. Hur ska vi då göra motstånd?
På kultursidor över hela landet har redaktörer och debattörer skrivit om hur kraven på mätbarhet och effektivitet förändrar sättet vi tänker och pratar om kultur, oss själva, varandra och samhället. Daniel Sandström i Svenska Dagbladet lyfter den demokratiska frågan ”vad händer när mätbarheten blir kulturens dominerande språk”, och oroas över att den offentliga debatten förlorar kritiska och kvalitativa argument. Sara Meidell på Västerbottenskuriren beskriver hur kulturbegreppet anpassats till en marknadsretorik som dränerar det på sitt värde och dess kreativa kärna på sin kraft och hur det framför allt sprider en osäkerhet kring ”vilken roll kultur behöver spela i samhällsutvecklingen”, nämligen en ”kraft i egen rätt”. Stefan Eklund på Borås Tidning konstaterar att ”Sverige saknar en regeringsmakt som förstår kulturens värde”. Björn Wiman i DN kritiserar Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedts retorik och det pågående systemskiftet och tankefelet att kulturlivet kan separeras från medborgarna. Skulle den hårt ansatta Anna Odell fått något stöd till ”Återträffen”, undrar han, ”om beslutet hade fattats av kommunpolitiker eller tjänstemän som gjort sig till ombud för skattebetalarnas smak?” Hade politikerna litat på att hennes projekt skulle generera tillräckligt mycket publik och bidragit till tillväxten? En konstnär som använder sina verk till att granska såväl samhällets som enskilda individers makt, hierarkier och förtryck. Gabriel Byström i Göteborgsposten problematiserar bristen på kulturpolitisk vilja och förmåga att förstå vad konstnärliga processer, gestaltning och skapande egentligen är och vad konsten behöver för att frodas.
Frihet och mångfald.
Mitt tips är att vi behöver mer än bara ett läslyft. Inte minst politikerklassen verkar ha svårt att göra skillnad på fakta, subjektiv sanning och konstnärlig gestaltning. Vad är en metafor? Hur talar konsten till oss? Hur talar vi om konst? Vi behöver kulturkompetens för att skapa oss en egen uppfattning om vad medieflödet egentligen kommunicerar.
Vi går mot ett kulturval. Vi närmar oss ett kultursamhälle. Låt oss prata om kultur som lust och kraft och förmåga att uttrycka vår längtan, våra rädslor, värderingar, erfarenheter och inte minst vårt hopp. Låt oss prata om kulturen som en självklar grund för all mänsklig samvaro. Låt oss ge kulturen tillbaka dess egenvärde.
Kulturpolitikens uppgift är inte att sätta fart på ekonomin, inte att försörja konstnärer eller sänka biljettpriser. Kulturpolitik är inget annat än demokratins sätt att uppfylla sitt främsta löfte, att låta människor blomstra, utvecklas och komma till uttryck precis så som de är, vill vara eller skulle vilja bli utifrån sina egna förutsättningar och drömmar. Om kreativitet och tillväxt blir synonymer så är vi sålda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar