Marika Lagercrantz ny ordförande i KLYS

Skådespelaren och regissören Marika Lagercrantz valdes den 19 maj till ny ordförande för KLYS. Marika Lagercrantz efterträder författaren Mats Söderlund, som varit ordförande i KLYS i två år. Lagercrantz kommer senast från en tjänst som Sveriges kulturråd i Tyskland vid svenska ambassaden i Berlin (2011-2014). Hon har en gedigen karriär inom scenkonst och film, och har medverkat i ett 40-tal långfilmer och ungefär lika många TV-produktioner.

-         -  Jag är stolt över att ha fått förtroendet att leda KLYS och ser fram emot uppdraget. Den enda kulturpolitik värd namnet är den som medverkar till att stödja de nu levande konstnärerna, säger Marika Lagercrantz.

-          -Jag medför förutom min egen erfarenhet som utövande konstnär i Sverige, även mina år som svenskt kulturråd i Berlin. Under min tid i Tyskland lärde jag mig mycket och fick nya perspektiv, dels på konsten, men också på vårt land, tillägger hon.

Foto: Morgan Norrman

KLYS – som utgör en samlad röst för yrkesverksamma kulturskapare i Sverige – har som sin främsta uppgift att förbättra villkoren för kulturskapare inom alla konstområden. Viktiga frågor på KLYS agenda framöver är en rättvisare upphovsrätt som tydligare står på kulturskapares sida, bättre social trygghet för frilansande kulturskapare och en kraftigt höjd kulturbudget.

Digitaliseringen måste även gynna kulturskapare

När musiktjänsten Tidal lanserades profilerade den sig med en schysst fördelning av intäkter; artister och musikskapare skulle äntligen få lite bättre betalt. Exakt hur fördelningen ser ut vet vi inte, men det är känt att publiken på nätet hellre betalar för streamat och nerladdat material om de vet att det kommer kulturskaparna till godo.

Justitiedepartementet skriver nu på en ny upphovsrättslag baserad på en utredning som kom för några år sen och som föranledde omfattande synpunkter från remissinstanserna. Sen dess har situationen för kulturskapare blivit än värre. I förlängningen drabbar det alla som älskar musik, bildkonst, böcker, teater, film osv. Konstnärlig kvalitet är något som växer fram över lång tid, något som förutsätter att vi som skriver, komponerar och tecknar får en chans att jobba någorlunda ostört med vår konst.

Den snabba utvecklingen på det digitala området har medfört att nya aktörer i stor omfattning behöver ”innehåll” för att utveckla sina affärsmodeller. Detta har inneburit en allt starkare press på kulturskapare, vilket ytterligare försvagat deras ställning i förhållande till motparterna. Malik Bendjellouls film ”Searching for Sugarman” gestaltar en situation som många upphovspersoner kan känna igen sig i. Det går väldigt bra för verket, men nu har avtalet redan skrivits under, och vem vet hur många exemplar som sålts eller nerladdningar som egentligen gjorts? Trots de enorma framgångarna för Sugarman i Sydafrika såg Sixto Rodriguez inte mycket av de intäkter hans musik genererade. Kanske hade det kunnat bli fler odödliga sånger från honom?

Skäliga och transparenta avtal är det fundament som nya affärsmodeller på kulturområdet behöver för att kunna växa och utvecklas. Kultur har aldrig varit mer tillgängligt än nu. Men digitaliseringen har främst gynnat nätleverantörer och stora aktörer som Netflix, Spotify, Itunes, Amazon m.fl. på bekostnad av producenter, förläggare och framförallt kulturskapare. När multinationella koncerner hanterar kulturprodukter som råvaror för tandkrämstillverkning, pressas avtalsmodeller och ersättningsnivåer neråt i systemen och ytterst i kedjan är det ”råvaruleverantörerna” som drabbas hårdast. Betalningsmodeller blir alltmer icke-transparenta och på sikt hotas den svenska kulturproduktionen av att dessa modeller accepteras på den svenska avtalsmarknaden.

I dagarna lämnar KLYS in en skrivelse till justitieminister Morgan Johansson som beskriver hur avtalsvillkoren för vanliga musiker, författare, bildkonstnärer, filmregissörer m fl successivt försämrats bara de senaste åren. Tendensen är tydlig i hela Europa. I andra länder har man redan eller är på väg att lagstifta för att stärka kulturskapares möjligheter att få skäliga ersättningar för sitt arbete. Även inom EU planeras åtgärder för att skapa rimliga avtalsvillkor för kulturskaparna.

I litteraturbranschen finns en tydlig tendens att förlag och andra motparter föreslår avtalslösningar med längre avtalstider och frister för att använda förvärvade rättigheter, med lösare koppling mellan upplåtelse och ersättning. Det finns också försök att avtala bort de tvingande delarna i upphovsrättslagen.

Tillgången till rörliga bilder genom digital teknik har aldrig varit större. Men de som skapar innehållet i film och tv-program får en allt mindre del av ersättningen för utnyttjandet. Genom kollektiva avtal har kulturskapare på området i någon mån kunnat försäkra sig om viss ersättning av producenternas intäkter, likaså om en ersättningsrätt för privatkopiering och kabelspridning. Men i övrigt har film- och tv-producenter krav på att alla rättigheter ska övergå till dem. Det gäller alla nu tillgängliga och i framtiden existerande metoder, vilket innebär en inlåsning i distributionsformer som varken en producent eller en distributör vet om de någonsin kommer att använda.

På musikområdet finns problem med skivbolagens ”heltäckande” avtal, där bolagen vill täcka in alla rättigheter för lång tid och då också inkludera digital användning utan att musiker och låtskrivare förstår vad det faktiskt innebär eller vilken prislapp det ska ha. Resultatet är en kraftig minskning av artisters och musikskapares andel av intäkterna från användning av deras inspelningar i förhållande till skivbolagen.

För många bildkonstnärer, t ex illustratörer och fotografer, finns det inte någon egentlig förhandlingssituation, bara en fråga om att tacka ja eller nej till jobb. Från myndighetshåll krävs ofta omfattande Creative Commons-licenser för att upphovspersonen i fråga ska få jobbet, och ersättningarna ligger skamligt lågt.

KLYS föreslår därför en rad nödvändiga åtgärder som justitieministern bör vidta för att räta upp situationen:

Lagregler till stöd för den enskilde kulturskaparen måste utformas så att de inte kan avtalas bort av motparten. I likhet med Tyskland och Nederländerna bör rätten till skälig ersättning vara lagstadgad och inte förhandlingsbar. Producenter som förvärvar rättigheter till ett verk bör vara skyldiga att publicera verket inom skälig tid, och det måste vara möjligt att jämka oskäliga avtalsvillkor på upphovsrättens område. På så sätt kan lagstiftningen bidra till en rättvisare fördelning av intäkterna. En ”Sugerman” i Sverige ska kunna få upprättelse om hen plötsligt råkar ha producerat en världshit.

Det är KLYS och våra medlemmars förhoppning att Morgan Johansson lyssnar på de konstnärligt yrkesverksamma och lägger lagförslag som skapar balans på marknaden och gör det möjligt att försörja sig som kulturskapare.

Mats Söderlund, poet och författare

Ordförande KLYS 

(debattartikel publicerad i Göteborgsposten den 10 maj 2015)

Fem stråkar.

Konstnärerna, poeterna, musikerna, skådespelarna, översättarna, fotograferna, regissörerna, operasångarna, dansarna, journalisterna, skulptörerna, dramatikerna… är vår tids häxor, schamaner och profeter. 

Den statliga kulturpolitiken skall främja konstnärlig kvalitet. I förlängningen skall också samverkansmodellen göra det. 

Men vad betyder det?

Om du frågar Carolina Klüft vilket höjdhopp som var hennes bästa, är det inte säkert att hon svarar med det högsta hoppet. 

Hur skall man kunna främja något som man inte ens förstår, som man kanske inte kan förstå, kanske inte ens bör förstå? 

Är det rimligt att man ska få betalt bara för att sitta och tänka, eller ta skogspromenader, eller för att läsa 30 böcker om narcissism bara för att skriva en till bok om narcissism?

När det gäller tjänstemännens och kulturpolitikernas roll i den processen och begreppet armlängds avstånd, så tror jag att det helt enkelt handlar om förtroende. Jag kommer att tänka på en strof av Tomas Tranströmer, han skriver om allt vi måste lita på för att leva vår dagliga dag. Om hotande snömassor, om samförståndsleenden och tysthetsöverenskommelser, om hjulaxlarna på motorvägen. Men att inget av det egentligen är värt vårt förtroende, ur fjärde strofen av Schubertiana:

”De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
  På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
  Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
     förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.”


Konstnärligt skapande är en spetskompetens som ofta kräver långa utbildningar och flera års erfarenhet. Det mesta vi upplever som stor konst har skapats efter åratal av studier, ansträngningar och misslyckanden. Det är investeringar som alla konstnärer är villiga att göra. Vägen till att bli en etablerad författare, musiker, regissör, skådespelare är kantad med många uppoffringar, både ekonomiska och sociala. 


Därför förutsätter konstnärlig kvalitet ett tidigt, långsiktigt och uthålligt engagemang från samhället. 

Mer än någonsin behöver vi kulturskapare som kan spegla och problematisera demokratin, medborgarskapet, vad det innebär att vara människa, arbetare, tiggare, eller politiker. 

Samhällets ansvar är att skapa system som garanterar konstnärlig frihet, politiskt oberoende, social trygghet och regler som gör konstnären så självständig som möjligt. 

Men det är också samhällets ansvar att visa det förtroende som krävs för att släppa kulturen fri. Så vi slipper bilda en svensk motsvarighet till Pussy Riot. Som kulturpolitiker bör du alltså hålla dig på armlängds avstånd helt enkelt för att undvika varje form av politisk styrning av konsten och kulturen. Det innebär att politiker visserligen beslutar om storleken på anslagen och övergripande tematiska prioriteringar, men aldrig har inflytande över hur medel fördelas eller program läggs. Inte heller tjänstemännen bör göra avvägningar utifrån den tillfälliga politiska majoritetens preferenser.

Det är nog praktiskt omöjligt att helt undvika att kulturskapare påverkas eller begränsas av ansökningsförfaranden eller politiska program. Men det är vår skyldighet att göra allt vi kan för att undvika det. Kan fristående kulturskapar-råd vara en del av lösningen, åtminstone i samverkansmodellen?

Mats Söderlund, författare, poet och ordförande för KLYS.

35 miljoner mindre till den regionala kulturen - därför är KLYS Mötesplats 2015 viktigare än någonsin!

Mellan 2010 – 2013 har de statliga stöden till regional kultur minskat, vilket tillsammans med den stora besparingen på 35 miljoner för 2015 får stora konsekvenser för den konstnärliga verksamheten i regionerna.

Och vad händer i de regionala samråden när man hyvlar i kulturens budgetpost - som Alliansen gjorde i julas? Drabbar detta de professionella kulturskaparnas möjligheter att påverka genom samarbete och samtal?

KLYS vill ge de professionella kulturskaparna ett tillfälle att inte bara utbyta erfarenheter, utan också att kunna se framåt och förbereda sig på tuffa regionala samråd framöver. KLYS har till vår Mötesplats 2015 valt att uteslutande bjuda in just professionella kulturskapare för att under erfarenhetsutbytet kunna tala så fritt som möjligt. Mötesplatsen äger rum i Göteborg, där ett 40-tal kulturskapare, från alla konstområden och från alla delar av landet, kommer att samlas.

Carl Liungman, KLYS regionalpolitiske sekreterare, kommer vid Mötesplatsen att berätta om KLYS strategi för det regionala arbetet 2015, som bl a innefattar att lämna remissvar över regionala kulturplaner och att sammanställa en tendensrapport utifrån dem till Kulturrådet. Dessutom kommer Åsa Berndtsson, bildkonstnär, och Paula af Malmborg Ward, tonsättare, att berätta om sitt konstnärskap ur ett regionalt perspektiv.

Så nu är det alltså dags igen - onsdagen den 4 februari 2015 på Folkets hus i Göteborg - arrangerar KLYS Mötesplatsen 2015 med fokus på dialogformen för samråd med kulturskapare och hur man utvecklar den. KLYS senaste Mötesplats ägde rum i december 2013 i Stockholm.

Håll utkik efter uppdateringar från seminariet på vår hemsida, blogg och på vår Facebooksida!

Rätt sten på rätt plats

Varför sparar man ofta det viktigaste till sist? I SVTs serie "Tidsjakten" fick några olika familjer, par och enskilda hjälp av Petra Brask att få ihop livspusslet. Brask tituleras tidsexpert och är en etablerad konsult för effektivisering och rationalisering. Jag skrattade gott åt några av inslagen. Till exempel när ett av paren helt enkelt bestämmer sig för att flytta undan ett stort gammalt vattenelement som de haft på gården i flera år. Det har stått där som en ständig påminnelse, ett ont samvete, en tagg, "du borde", "så fort du får tid", "i morgon". Elementet ska bort. Petra Brask säger "gör det nu". De tar traktorn, lyfter bort elementet, det tar 15 minuter. Eller när en av personerna i programmet får räkna tiden han pratar med folk i telefon. Hur ofta han avbryter det han håller på med.

När jag och KLYS verksamhetsledare Ulrica Källén Lörelius får tillfälle att uppvakta kulturminister Alice Bah Kuhnke har vi förberett en ordentlig dagordning. På den står KLYS viktigaste kultur- och konstnärspolitiska frågor. De sociala trygghetssystemen, upphovsrätten, statens kulturbudget, kultursamverkansmodellen, mediepolitiken och filmpolitiken. Vi har också med oss underlag som beskriver KLYS kulturpolitiska arbete och prioriteringar mer detaljerat. 

Innan vi går in på kulturdepartementet på Drottninggatan 16, sitter vi tillsammans några minuter på Waynes Coffee och går igenom upplägget. KLYS arbetsutskott har gemensamt tagit fram dagordningen. Men hur ska vi hinna prata om allt viktigt? Vi har en timme på oss. 

Då slår det mig att praktiskt taget varenda enskild fråga som behandlas på kulturdepartementet på ett eller annat sätt berör någon av våra medlemmar och antagligen också behandlas i någon konstnärsorganisation. I princip har KLYS exakt samma agenda som kulturdepartementet. Men inte ens en bråkdel av resurserna. Hur är det möjligt att bereda, skapa samförstånd och hitta lösningar på allt? Vilka telefonsamtal ska vi välja bort, vilket element ska vi flytta precis nu?

Det viktigaste vid det här mötet är egentligen att etablera kontakt, få mötas, presentera KLYS, göra någon slags avstämning av läget. Vad är vi redan överens om? Vad vill KLYS särskilt lyfta fram. Vad tycker vi att kulturministern inte får missa, eller vad borde hon initiera, eller vilka förslag har vi som kan vara realistiska att föra fram.

När vi står i hissen upp till plan fem slår det mig igen, hur många anställda har vi egentligen om man räknar in alla medlemsorganisationer? Vi gör ett grovt överslag och kommer fram till att det rör sig om ca 150 personer. Kanske mer? Det förklarar att vi gång på gång kan få fram vassa, genomtänkta och välgrundade remissunderlag, skrivelser och planer för att stärka kulturlivet. Runt om hos våra medlemsorgansiationer sitter erfarna jurister, kommunikatörer, journalister, utredare och andra experter, som jobbar med kulturpolitik dagligen. 

Alice Bah Kuhnke öppnar med att berömma oss. Hon säger att det känns särskilt viktigt att träffa KLYS som är en av Sveriges tyngsta kulturorganisationer. Man tänker, äsch, det säger hon till alla. Men hon understryker att ingen annan organisation har både det djupet, den bredden och förankringen i det konkreta konstnärliga arbetet som KLYS har. Smickrande förstås. Men vi jobbar också hårt för att KLYS ska kunna bära upp den dräkten. 

Vi konstaterar ganska snabbt att vi är överens om den huvudsakliga inriktningen på många viktiga punkter. Inte minst på upphovsrättsområdet - där vi hyst en viss oro - lugnar ministern oss. Det återstår att följa upp förstås. Vi pratar om konstnärernas trygghetssystem, vi pratar om a-kassa, sjukpenning, föräldrapenning. Alice meddelar att hon inom kort ska träffa socialförsäkringsminister Annika Strandhäll och att hon då vill ha med sig våra förslag. Vi pratar om upphovsrätten i EU, en förstärkt avtalsställning för kulturskapare och illegal fildelning. Vi pratar om samverkansmodellen och vikten av armslängds avstånd i fördelningen av stöd och bidrag. Alice Bah Kuhnke är påläst, ställer bra följdfrågor, kan problematisera frågorna utöver det helt uppenbara, det är ett dynamiskt och rappt samtal. Och vi glider över i frågan om yttrandejämlikhet.

Varför sparar man ofta det viktigaste till sist? 

I programmet Tidsjakten är det en scen som ibland poppar upp i mitt minne. Ett par fick en rad tunga stenar. De skulle namnge stenarna med olika projekt: Fixa köket, måla trappan, renovera garaget och så vidare. Sedan placerade de stenarna i turordning ovanpå en mur, den viktigaste först: Fixa köket. 

Men de glömde en sten. När allt var klart. När de gått igenom alla stenar frågade tidsexperten Petra Brask, men har ni inte glömt något? De tittar på varandra... neeej? Vad är allra viktigast i ert liv? Det blir en liten paus, de tittar på varandra igen. Förstås. Relationen. Att få tid tillsammans. Att göra roliga saker ihop. Brask plockar upp en sten till på muren och lägger den allra först. 

Så tycker jag ofta att det är med yttrandefriheten och det som vi ibland pratar om som yttrandejämlikhet, det vill säga vem får möjlighet att använda sin yttrandefrihet, att komma till tals, att skriva i tidningar, ställa ut i konsthallar, spelas på radion, sättas upp på teatrar runt om i landet. Vem får över huvud taget möjlighet att utbilda sig inom de kreativa yrkena?

Många av oss kulturskapare, och företrädare i våra organisationer, vi som jobbar med kulturfrågor dagligen, som upplever samhällets klimatskiftningar inpå bara huden, vi oroar oss allra mest, jag skulle påstå dagligen, för de olika hot mot demokratin och konstnärliga rättigheter. Rätten att fritt ta del av information, rätten att slippa censur, rätten att inte riskera förföljelse, hot eller trakasserier på grund av något man uttryckt. Men också de allt mer begränsade möjligheterna att utöva sin yttrandefrihet. Det är många små steg, som knappt märks, men som tillsammans bildar att mullrande lågtryck över Kultursverige. Krympande anslag, tuffare villkor för fria teaterscener, tidningsdöden, bokhandelsdöden, indragningen av bokbussar och mindre pengar till böcker på biblioteken. En allt tuffare frilansmarknad, framväxten av prekariatet och inte minst, som många kulturskapare vittnar om, det tilltagande näthatet, hoten mot de som tar ställning i känsliga frågor offentligt. Eller som bara råkar ha ett konstnärligt uttryck som upprör. 

Här är vi tack och lov överens med kulturministern. Konstens och kulturens möjligheter att utvecklas och frodas måste stärkas. Fria, självständiga, starka och orädda kulturskapare är en av de starkaste krafterna för att motverka intolerans och antidemokratiska rörelser som vi kan åstadkomma. Att satsa på kulturskolor, institutioner, högre utbildningar och goda villkor för kulturskapare är det viktigaste vi kan göra gemensamt just nu. 

KLYS föreslår att kulturministern tillsammans med sitt departement och sina myndigheter, gärna i nära samarbete med arbetsmarknadsministern och socialförsäkringsministern, tar fram en handlingsplan för ökad sysselsättning och trygghet för kulturskapare.

Vi lägger den stenen längst fram på muren. 

Och vi konstaterar att just det som brukar hållas mot kulturpolitiken, den breda samsynen, den konsensus som säger att kulturen är viktig, att den har ett egenvärde och att den borde vara en självklar del i ett välfärdssamhälle. Just det förhållandet skulle kunna användas för att gemensamt besluta om att kulturbudgeten inom den närmaste mandatperioden ska höjas till en procent av hela statsbudgeten. Det borde vara en blocköverskridande överenskommelse. Och just nu är det väl viktigt att det grönröda blocket och allianspartierna hittar frågor som de kan komma överens om? 

Exakt hur pengarna ska användas får vi återkomma till. Det finns gott om kloka investeringar att göra, många hål att stoppa de i, men vår övertygelse är att det är svårt att få bättre utväxling på en skattekrona, än genom att satsa den på kultursamhället. 

Mats Söderlund, ordförande KLYS

Svar från Bryssel om TTIP!

EUs talesperson för TTIP-förhandlingarna Wojtek Talko svarar i Kulturnytt på KLYS nordiska uttalande om kulturens och filmens roll i förhållande till frihandelsavtalet TTIP. 

Vi välkomnar Wojteks i viss mån lugnande besked om att EU-kommissionen även fortsättningsvis har för avsikt att skydda den kulturella mångfalden i Europa; "om till exempel Sverige vill behålla eller utöka subventioner och ekonomiskt stöd till inhemsk kultur, så kommer inte ett eventuellt frihandelsavtal att hindra det".  Det var dock ett ganska väntat svar. 

Det som väcker frågor däremot är uttalandet: ”Vi vill diskutera Spotify, vi vill prata om Netflix, Google, Amazon. De är i ärlighetens namn alla amerikanska företag, och vi i Europa har begränsade möjligheter att reglera dem. Vi kan inte försvara vår kultur här, för de undviker våra regler”. Kommer USA verkligen att ge EU och dess medlemsstater grönt ljus att införa nya nationella och regionala stödordningar för t ex svenska och nordiska konkurrenter till dessa amerikanska nättjänster? KLYS vill gärna tolka Wojteks svar som att detta skulle vara OK inom ramen för TTIP, men vi har svårt att tänka oss att USA kommer att gå med på detta utan att få något tillbaka.

Den stora frågan som KLYS tar upp i sitt brev till Cecilia Malmström svarar dock inte Wojtek på, nämligen frågan om hur undantagen för kultur, film och media bör formuleras och implementeras i TTIP. Riktlinjerna i förhandlingsmandatet är generella och svepande, och behöver enligt KLYS förtydligas i själva TTIP-avtalet.

KLYS står därför fast vid sina krav om att:

-          UNESCOs konvention till skydd för kulturell mångfald (som EU undertecknat) måste respekteras fullt ut i TTIP-förhandlingarna och att hänvisning till konventionen görs i själva TTIP-avtalet, detta för att  säkerställa och tydliggöra att nationell och regional kulturpolitik inte kommer att beröras;

-          undantaget för audiovisuella tjänster måste formuleras brett och framtidssäkrat, bl a genom att vara teknikneutralt, där onlinetjänster ska ingå; och

-          förhandlingsprocessen måste bli mer öppen och transparent, bl a genom att förhandlingsdokumenten görs tillgängliga för EU-medborgare i större utsträckning.

Vi vill i sammanhanget hänvisa till det nyligen träffade frihandelsavtalet mellan EU och Kanada (CETA), där uttryckliga hänvisningar görs i själva frihandelsavtalet till Unesco-konventionen till skydd för kulturell mångfald. Den typen av explicita hänsynstaganden för kultur- och audiovisuell sektor bör införas även i TTIP.

Lyssna på inslaget här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6003578

Sälj inte ut kultur- och mediepolitiken, Cecilia!

KLYS har idag, tillsammans med sina nordiska systerorganisationer, gjort ett gemensamt uttalande till den nya EU-kommissionären för handel - Cecilia Malmström - med anledning av kulturens roll i frihandelsavtalet TTIP, som håller på att förhandlas fram mellan EU och USA. Läs brevet här på vår blogg:

Vi – de nordiska konstnärsråden, som tillsammans representerar nästan 100.000 yrkesverksamma kulturskapare inom olika konstområden i de nordiska länderna – vill härmed framföra vår stora oro angående de frihandelsförhandlingar som pågår mellan EU och USA i det så kallade TTIP – Transatlantic Trade and Investment Partnership.

De nordiska konstnärsråden vädjar till dig, EU-kommissionär Cecilia Malmström, och till EU-kommissionens TTIP-förhandlare, att ta hänsyn till de skyldigheter som EU har enligt 2005 års UNESCO-konvention om skydd för och främjande av mångfalden av kulturyttringar (UNESCO-konventionen) och att säkerställa att konventionens målsättningar till fullo respekteras i förhandlingarna om TTIP.

Vi kräver att EU-kommissionen i TTIP-förhandlingarna:

·         garanterar att målsättningarna och skyldigheterna i UNESCO-konventionen till fullo respekteras i TTIP-förhandlingarna;

·         säkerställer att det inte görs några åtaganden inom den kulturella sektorn (vilken inte är uttryckligen undantagen i förhandlingarna) i det slutliga avtalet om TTIP;

·         ser till att undantaget för audiovisuella tjänster är brett och framtidssäkrat genom att vara teknik- och plattformsneutralt, där bl a onlinetjänster ingår; och

·         bidrar till att förhandlingsprocessen blir mer öppen och transparant, genom att se till att förhandlingsdokumenten görs tillgängliga för EU-medborgare i större utsträckning.

Kulturell mångfald

Syftet med UNESCO-konventionen är att skydda och främja mångfalden av kulturyttringar, vilket framgår av konventionens artikel 1 (a) och artikel 4.1. I konventionens artikel 5.1 (Allmän regel om rättigheter och skyldigheter) bekräftar konventionsstaterna, däribland EUs medlemsstater, sin suveräna rätt att formulera och genomföra sin kulturpolitik och vidta åtgärder för att skydda och främja den kulturella mångfalden. Artikel 6 (Parternas rättigheter på nationell nivå) reglerar vad sådan kulturpolitik och sådana åtgärder kan inbegripa.

De nordiska konstnärsråden uppmanar TTIP-förhandlarna att respektera målsättningarna och skyldigheterna i UNESCO-konventionen och att ta särsklid hänsyn till konventionens artikel 20, som kräver att konventionsstaterna erkänner att de i god tro ska fullgöra sina skyldigheter enligt UNESCO-konventionen och alla andra fördrag i vilka de är parter. De ska därför utan att underordna UNESCO- konventionen något annat fördrag, ta hänsyn till de relevanta bestämmelserna i konventionen när de tolkar och tillämpar andra fördrag i vilka de är parter eller när de undertecknar andra internationella åtaganden, såsom exempelvis åtaganden i internationella frihandelsavtal.

Eftersom de grundläggande principerna i frihandelsavtal inklusive TTIP, såsom principer om “fritt marknadstillträde”, “nationell behandling” och “mest gynnad nation”, syftar till att minska eller helt avskaffa reglering och stödsystem som kan verka diskriminerande i de stater som är parter i ett frihandelsavtal, finns det en uppenbar risk att den kulturella mångfalden hotas i förhandlingarna om TTIP.

TTIP kan, om inte ovanstående farhågor tas på allvar, påverka nationella, regionala och lokala kulturstöd och ersättningsordningar i Europa, minska sysselsättningen inom kultur- och medieområdet och inverka negativt på europeiska upphovsrättliga system. Dessa skadliga effekter av TTIP är alla kontraproduktiva när det gäller att stärka villkoren för kulturskapare och för den kulturella sektorn i Europa.

Den kulturella och audiovisuella sektorn

Liberaliseringssträvandena i TTIP-förhandlingarna, både från den europeiska och svenska sidan, har handlat om att få till ett så brett avtal som möjligt som täcker alla sektorer i samhället, inklusive kulturella och audiovisuella tjänster. Denna strävan ifrågasattes av kulturministrar i 14 av EUs medlemsländer och av EU-parlamentet, där en stor majoritet ville att kulturella och audiovisuella tjänster uttryckligen skulle undantas från förhandlingsmandatet. Efter långa diskussioner vid EUs ministerråds möte i juni 2013, gick rådet till slut med på ett undantag för den audiovisuella sektorn tills vidare.

Punkt 9 i det mandat till TTIP-förhandlarna som EUs ministerråd beslutade om i juni 2013 (och som offentliggjordes så sent som i oktober 2014) går i rätt riktning. Vi vill genom detta gemensamma nordiska uttalande säkerställa att EU-kommissionen respekterar punkten 9 i förhandlingsmandatet och beaktar det i TTIP-förhandlingarna på det sätt som vi kräver.

Enligt de nordiska konstnärsråden behöver undantaget för audiovisuella tjänster en omsorgsfull genomlysning i TTIP-avtalet för att effektivt och långsiktigt skydda och främja den kulturella mångfalden och mediepluralismen i Europa. Vi vill understryka vikten av ett brett och framtidssäkrat undantag för audiovisuella tjänster som ska vara teknik- och plattformsneutralt, och täcka också audiovisuella tjänster som erbjuds på internet. Audiovisuella tjänster som ingår i ett paketerbjudande ska också betraktas som sådana.

Vi vill också uppmana EU-kommissionen och dess TTIP-förhandlare att säkerställa att det inte kommer att göras några åtaganden inom den kulturella sektorn – vilken inte är uttryckligen undantagen från förhandlingsmandatet – i det slutliga TTIP-avtalet. För att uppnå det behövs undantag också för kulturella tjänster i avtalet, där vi rekommenderar förhandlarna att använda sig av de ramar som sätts upp i UNESCO-konventionen. En referens till de skyldigheter som EU har i enlighet med UNESCO-konventionen bör därmed föras in redan i preambeln till TTIP-avtalet.

Transparens

Ett stort demokratiskt problem med TTIP-förhandlingarna är bristen på insyn. Hemlighetsmakeriet kring förhandlingarna bryter också mot UNESCO-konventionens artikel 11, som stadgar att konventionsstaterna ska erkänna det civila samhällets grundläggande roll när det gäller att skydda och främja mångfalden av kulturyttringar och att staterna ska uppmuntra det civila samhället att aktivt delta i strävan att uppnå målen för konventionen.

Därför uppmanar de nordiska konstnärsråden EU-kommissionen och dess TTIP-förhandlare att bidra till att göra förhandlingsdokumenten tillgängliga i större utsträckning och att förbättra kommunikationen med det civila samhället om hur förhandlingarna fortskrider, för att Europas kulturskapare och medborgare ska ha tillgång till vad som diskuteras inom ramen för TTIP-förhandlingarna. En öppen och demokratisk förhandlingsprocess är avgörande för att TTIP alls ska kunna bli verklighet.

28 oktober 2014

För de nordiska konstnärsråden

Mats Söderlund, KLYS – the Swedish Council of Artists

Johm Frandsen, Council of Danish Artists

Ilkka Niemeläinen, Forum Artis - theJoint Organization of Associations of Finnish Artists

Kolbrun Halldorsdottir, BIL - Federation of Icelandic Artists

Anders Hovind, Kunstnernetverket - Norwegian Artist Network

Leif Saandvig Immanuelsen, EPI - Greenland Organization of Creative and Performing Artists

Bárður Dam, LISA - Faroese Council of Artists,

Brita Kåven, Sami Artists Council