Påverkas kulturbudgeten av valutgången?

Om några dagar är det val i Sverige och enligt DNs enkät säger sig alla partier vilja höja kulturbudgeten. Men hur kultur ska finansieras har länge varit en omdebatterad fråga. Kulturområdet präglas av en blandfinansiering där en stor del av intäkterna kommer från den privata sektorn i form av biljett- och inträdesintäkter och olika former av bidrag från företag, stiftelser och privatpersoner, samtidigt som en väsentlig del fortfarande kommer från offentligt håll. 

Den här mångfalden i finansieringen är positiv och bör stimuleras, men det offentliga stödet måste utgöra grunden för en ansvarsfull och långsiktig kultur- och konstnärspolitik.

Alliansens politik har lett till en omfördelning av det kulturpolitiska ansvaret från nationell till regional nivå och från kulturpolitikens område till andra politikområden vilket har förändrat förutsättningarna för finansieringen av kultur. Den ökade ekonomiseringen inom kulturen innebär också att det ställts allt högre krav på mätbarhet av konst och kultur och dess effekter. Den konst och kultur som får finansiering ska i högre utsträckning än tidigare bära sig och helst generera ett ekonomiskt överskott.

En förskjutning har också skett från offentlig till privat finansiering av kultur. De senaste åren har präglats av en diskussion om att finna nya alternativa finansieringsformer till kulturen. Det har talats om sponsring och andra samarbeten mellan kultur och näringsliv, men även om ideella insatser genom fler volontärer på kulturområdet. En annan finansieringsform av kultur som framhållits är crowdfunding, som är en form av gräsrotsfinansiering för konstnärliga projekt, oftast via internet. Den skattelättnad för donationer från kulturstiftelser som genomfördes 2014, kan också frigöra mer resurser till kulturlivet och ha en positiv inverkan på kultursektorn i stort.

Men även om sponsring, ideella insatser, crowdfunding och stiftelsedonationer kan vara välbehövliga tillskott till kulturen, kan de aldrig utgöra annat än komplement till en generös offentlig kulturpolitik. Dessa tillskott kan vara avgörande för om vissa konstnärliga projekt och andra temporära kulturaktiviteter alls ska kunna äga rum, men de kan inte garantera stabilitet och långsiktighet i konstnärliga verksamheter.

En annan trend under åren med Alliansregeringen är ökade krav på medfinansiering och privatfinansiering för att få stöd till konstnärliga projekt. Den typen av krav riskerar att motverka många intressanta och nyskapande projekt. KLYS anser därför att mer ”fria medel” och ”riskkapital” bör erbjudas kultursektorn, som inte kräver medfinansiering från annat håll.

Kulturministern påstår ofta, nu senast i Kulturnyheternas intervju med henne i veckan, att den statliga kulturbudgeten ökat från år till år. Detta är en sanning med modifikation. Enligt Myndigheten för kulturanalys har kulturbudgeten ökat med 24 % sedan år 2000. Men om man avgränsar sig till den kulturbudget som kulturministern har ansvarat för sedan 2006 har de statliga anslagen till kulturpolitikens kärnområden urholkats med 13-14 %. 

En närmare granskning av myndighetens siffror visar nämligen att ökningen till största delen ligger före 2006 och att det i första hand gäller det regionala och lokala stödet. Om man håller sig till det som kulturdepartementet har haft ansvar för uppgår ökningen av den fastprisberäknade kulturbudgeten sedan 2006 till mer blygsamma 2 %. Den statliga kulturbudgeten omfattar dessutom också områdena folkbildning och medier. Dessa frånräknade har kulturbudgeten sedan 2006 i stället minskat med 1,5 %. Om man dessutom tar bort de poster som kulturministern prioriterat, men som har liten betydelse för det professionella kulturlivet – kulturmiljö och Skapande skola – har den statliga kulturbudgeten i fasta priser sedan 2006 minskat med nära 9 %.

Men också fastprisberäkningen gör att verkligheten skönmålas. Sedan 2006 har priserna (mätt med KPI) ökat med 9,5 % medan de generella löneökningarna på arbetsmarknaden varit 16 %. Eftersom kostnaderna för kulturverksamheterna till 2/3 består av löner bidrar det till att anslagen ytterligare urgröps. Då handlar det om att de statliga anslagen till kulturpolitikens kärna urholkats i storleksordningen 13-14 % sedan 2006.

Om man anser att konst och kultur är något som bör få större utrymme i samhället och som hela tiden ökar i betydelse för samhället måste kulturpolitiken få full kompensation för kostnadshöjningar samt tilldelas mer ekonomiska resurser. När mer resurser tillförs kan man investera mer, man kan öka kompetensen, knyta fler kontakter och utöka sitt verkningsområde. Och när man investerar mer får man mer tillbaka, förutsatt att investeringarna är klokt placerade. 

Eftersom kulturen spelar en allt större roll i den ekonomiska utvecklingen, bör vinsterna av denna utveckling i ökad utsträckning komma både kultursektorn och kulturskaparna till del.

Det är därför nödvändigt att tillskjuta ytterligare offentliga medel till kulturen, inte minst för att garantera att de kulturpolitiska målen uppnås. Det finansiella behovet på kulturområdet är trängande.

Istället för att dra sig tillbaka mer och mer och lämpa över delar av ansvaret för kulturpolitiken på andra politikområden och på näringsliv, regioner och privata donationer – vilket är att backa tillbaka i historien – anser KLYS att de politiker som får makten efter valet på såväl statlig, regional som kommunal nivå kliver fram och tar ansvar för en kraftfull utbyggnad av kulturpolitiken och kulturbudgeten.