Ge alla företagare samma rätt till avdrag

KLYS - som utgör en samlad röst för Sveriges kulturskapare - uppmanar regeringen att skapa rättvisare regler när det gäller rätten till avdrag för egenföretagare. En betydande del av landets verkligt små företag drivs av yrkesverksamma kulturskapare. Dessa är enmansföretag, ofta med låg omsättning, men med tydligt behov att få avdrag för sina kostnader på samma villkor som andra större verksamheter.

Det var över 30 år sen som kulturskapares skattemässiga situation utreddes. Idag konstaterar KLYS att det finns ett stort behov av att återigen se över kulturskaparnas skattevillkor. Särskilt på två områden är problemen så stora att man kan tala om ett klart missgynnande av denna grupp i förhållande till större verksamheter. Det gäller avdrag för arbetsrum i hemmet och för friskvård.

KLYS yrkesgrupper delar dessa problem med andra mindre företagare, vilket kan tala för generella regler. En faktor som dock är specifik för konstnärlig verksamhet är samhällets behov av att även ”olönsamma” konstnärer stannar kvar i yrket och har en rimlig försörjningsnivå. En särskild insats för denna grupp skulle därför kunna motiveras kulturpolitiskt. Men med tanke på neutraliteten i skattesystemet förordar vi att våra förslag införs generellt för enskilda näringsidkare.

När det gäller avdrag för arbetsrum i hemmet har schablonavdragets storlek inte ändrats sen 1990, då det för alla enskilda näringsidkare fastställdes till 4 000 kr för hyres- och bostadsrättslägenhet och till 2.000 kr för villa. KLYS anför i sin skrivelse att det vore rimligt att i första hand tillåta att enskilda näringsidkare med kontor i egen bostad får göra avdrag för marknadsmässig hyra, i andra hand att höja beloppsgränserna i schablonavdraget för kontor i egen bostad.

- Detta skulle innebära en förbättrad möjlighet för småföretagare att både våga starta och att kunna fortsätta med konstnärliga och litterära verksamheter, som att skriva böcker, musikstycken, teaterpjäser osv, säger KLYS vice ordförande Gunnar Ardelius (författare och ordförande i Författarförbundet) och tillägger: - En ska komma ihåg att det främsta syftet för sådan verksamhet inte är att öka lönsamheten i företaget för att så småningom kunna expandera verksamheten och inrätta den i en lokal.

Behovet av en förändring vad avser avdragsrätten för friskvård är också stort. Att den som är anställd idag kan få detta som en skattefri löneförmån från arbetsgivaren och att den som driver sin verksamhet som aktiebolag medges avdrag leder till slutsatsen att motsvarande avdragsrätt bör införas för företagare med enskild firma.

KLYS ber i sin skrivelse om ett möte med Finansdepartementet, där vi kommer att utveckla våra synpunkter.

Läs skrivelsen i sin helhet här

Rapport från KLYS konferens Prata om villkoren!

Den 9 februari 2016 arrangerade KLYS konferensen "Prata om villkoren!"  i Gävle Konserthus om konstnärspolitikens ställning i Sverige i ljuset av kulturpolitikens regionalisering.

De medverkande på scenen diskuterade bland annat hur konstnärspolitiken definieras idag. Om staten har abdikerat från det konstnärspolitiska ansvaret i takt med regionaliseringen av kulturpolitiken och hur ansvarsfördelningen ser ut mellan den statliga, regionala och kommunala nivån när det gäller konstnärspolitiken efter fem år med kultursamverkansmodellen.

Nu kan du ta del av hela konferensen på film, läsa den skriftliga rapporten och kika i programbladet via KLYS webb!

Och kom ihåg - ingen konferens utan kulturskapare!

Ökat fokus på kulturskapares villkor i regionala kulturplaner

Idag presenteras KLYS unika regionala tendensrapport om hur konstnärspolitiska frågor lyfts fram i de sju nya regionala kulturplaner som börjar gälla från 1 januari 2016 i Dalarna, Gävleborg, Skåne, Västerbotten, Örebro län, Östergötland och Västra Götaland. 

KLYS bevakar landets regionala kulturpolitik och granskar alla de regionala kulturplanerna som skrivs inom ramen för kultursamverkansmodellen. 

-          Några tendenser är att man mer och mer talar om villkoren för de professionella kulturskaparna i varje region, och att man i högre grad understryker kulturens egenvärde och vikten av egenföretagande inom kulturella och kreativa näringar. Vi ser också att konstarter som tidigare legat utanför samverkansmodellen lyfts fram i kulturplanerna, t.ex. serieteckning, design, arkitektur, foto och videokonst, säger Carl Liungman, regionalpolitisk sekreterare på KLYS. 

KLYS kärnfrågor berör professionella kulturskapares villkor såsom avtalsenliga ersättningsnivåer, kulturskapares inflytande i regionala samråd, kulturell infrastruktur, kulturell mångfald samt konstnärligt egenföretagande. KLYS har tittat på hur de olika regionerna i sina 3- och 4-åriga kulturplaner formulerar villkoren för yrkesgrupper som bildkonstnärer, författare, filmare, skådespelare, dansare, musikskapare, musiker, dramatiker etc.

KLYS tendensrapport är en översiktlig sammanställning som utgår från KLYS remissyttranden över kulturplanerna och en komparativ genomläsning av både remissversionerna och slutversionerna av kulturplanerna.

KLYS har uppvaktat statssekreterare Espmark

Torsdagen den 10 december träffade KLYS tillsammans med Stim och Copyswede justitiedepartementets statssekreterare Catharina Espmark med anledning av det svenska genomförandet av EUs direktiv om kollektiv förvaltning av upphovsrätt (2014/26/EU).

I det svenska förslaget till genomförande begränsas kraftigt möjligheten för kulturskaparnas organisationer, däribland KLYS medlemsorganisationer, att träffa avtal med s k avtalslicensverkan. Enligt KLYS kommer förslaget om det genomförs att få negativa samhällsekonomiska effekter. Den snabbhet och smidighet i avtalsbildningen som präglar den svenska kultur- och mediemarknaden, inte minst p g a möjligheten för kulturskaparorganisationerna att träffa kollektiva avtalslicensöverenskommelser, kommer att äventyras.

Förslaget kommer därför att drabba såväl kulturskapare som användare och konsumenter, genom att tillgången till kulturellt innehåll begränsas och risken för upphovsrättsintrång ökar.

 

Läs KLYS skrivelse till justitiedepartementet här.

”Företag vill slippa ersätta kulturskapare”

Foto: Morgan Norrman, Emil Nordin
 
Klas Elm skriver på svd.se under rubriken ”En gigabyteskatt vore förödande”. Av artikeln kan man få intrycket att en ny skatt ska införas eller att Elm företräder konsumenter. Så är inte fallet. Elm företräder elektronikföretag som vill att skattebetalarna ska betala deras privatkopieringsavgifter - avgifter som går till kompensation till kulturskapare. Hans inlägg är dessutom fullt av felaktigheter och missvisande påståenden.  

I Sverige finns sedan över 15 år tillbaka en teknikneutral lag om kompensation för privatkopiering som har ett brett stöd. Stödet för systemet är starkt eftersom det är principiellt riktigt och rättvist i relation till filmarna, författarna, musikerna, dramatikerna, skådespelarna och de andra grupper som skapat och äger rätten till kultur som lagras i elektroniska produkter. Ersättningarna möjliggör också skapandet av ny kultur.  

Systemet innebär att Klas Elms medlemmar ska betala för den privatkopiering som deras produkter möjliggör. Det medför en låg kostnad för dessa företag, men är en viktig inkomstkälla för kulturskapare. Privatkopieringsavgiften för exempelvis en dator eller en hårddisk är 80 kronor.  

Elms medlemmar har upprepade gånger vägrat betala dessa avgifter och har i flera år utmanat dem rättsligt utan att vinna något av alla de rättsfall man drivit. Hans inlägg nu är en partsinlaga för att någon annan - helst skattebetalarna eller kulturbudgeten - bör betala istället. Att skattefinansiera privatkopieringsersättningen är dock fel väg att gå. Det är rimligt att det är de elektronikföretag som tjänar pengar på och som möjliggör privatkopieringen som ska betala för detta, inte hela skattebetalarkollektivet.  

Det säger sig självt att den enskilda kulturskaparen inte kan kräva in ersättningar av den multinationella elektronikindustrin. Därför arbetar organisationen Copyswede på kulturskaparnas uppdrag för att samla och fördela dessa ersättningar. Den svenska lagen om privatkopiering är modern och flexibel: avgiften anpassas till den privatkopiering som sker, oavsett vilka typer av produkter som används. Avgiften tas bara ut i den utsträckning det faktiskt privatkopieras. Om det inte privatkopieras ska det heller inte utgå någon ersättning. 

Klas Elm menar att privatkopiering inte längre förekommer. Man kan fråga sig var Elm fått dessa uppgifter ifrån. Antalet privatkopior i Sverige kan med försiktiga antaganden uppskattas till hundratals miljoner per år. Undersökningar från bl a Finland visar att det där görs omkring 500 miljoner lagliga kopior varje år. Enligt en färsk Sifoundersökning uppger 65 % av de tillfrågade i ålderskategoring > 29 år att det privatkopierat film, tv-serier, musik och ljudböcker till sin dator.  

Elektronikbranschen går bra och gör goda marginaler på svenska konsumenter. Men de enskilda kulturskaparna får även i år vänta på sina pengar när Elms medlemmar inte betalar de ersättningar de är skyldiga.  

Artikeln ursprungligen publicerad i SvD Debatt 2015-12-10 (http://www.svd.se/foretag-vill-slippa-ersatta-kulturskapare/om/naringsliv:debatt)

Kulturskapare får vänta på upphovsrättsersättningar

I våras meddelades en dom i Svea hovrätt mot Teliasonera som innebär att mobiltelefonen Iphone omfattas av ersättningssystemet för privatkopiering. Ersättningen är en kompensation till musiker, låtskrivare, skådespelare, regissörer och andra kulturskapare för den privata lagliga kopiering som sker av deras arbetsresultat. Teliasonera överklagade domen och Högsta domstolen har nu meddelat prövningstillstånd.

– Med anledning av att Högsta domstolen nu tar upp frågan om privatkopieringsersättning för smartphones till prövning, får vi inte glömma bort varför ersättningarna finns. Att ha egna kopior av filmer, ljudböcker och musik för eget bruk är mycket vanligt i både datorer, mobiler och surfplattor och kulturskapare har rätt till ersättning för dessa kopior, kommenterar Marika B. Lagercrantz, skådespelare/regissör och ordförande i KLYS.

Privatkopieringsersättningen är en teknikneutral avgift för de miljontals privatkopior som görs varje år av kulturskapares verk. Rätten till kompensation regleras i både svensk och europeisk lagstiftning.

– Styrkeförhållandena är oerhört ojämna när svenska kulturskapare möter stora teknikföretag i rättssalen. Privatkopieringsersättningen är en mycket liten kostnad för dessa företag, men det är en viktig inkomstkälla för svenska kulturskapare och ger dem förutsättningar att fortsätta skapa kultur. Till skillnad från de företag vi möter i rätten har kulturskapare i regel svag ekonomi. Att bedriva rättsprocesser istället för att försöka komma överens, innebär flera års väntan på att ersättningar för dessa kopior kan betalas ut till de som skapat verken, avslutar Marika B. Lagercrantz.

Ogenomtänkta förslag i mp:s nya kulturpolitik

Igår presenterade miljöpartiets kulturpolitiska arbetsgrupp sitt förslag till ny kulturpolitik för partiet. Även om KLYS – som utgör en samlad röst för Sveriges yrkesverksamma kulturskapare – inte hunnit ta ställning till alla förslagen, kan vi konstatera att det finns visioner och ambitioner i förslagets 12 punkter som är intressanta för det professionella kulturlivet.  Men det finns också förslag som är mindre genomtänkta och kan vara direkt skadliga för yrkesverksamma kulturskapares villkor. Detta gäller i synnerhet en del förslag i punkten 7 Konstnärslöner och i punkten 10 Digitalisering.

KLYS delar synen på kulturen som ett fjärde välfärdsområde. En sådan uppgradering av kulturen som politikområde lyfter KLYS fram i sitt eget kulturpolitiska program som togs fram inför valet 2014. En debatt om kulturpolitik bör finnas i varje parti.

Vi ställer oss bakom förslagen om att säkra en indexuppräkning av anslagen för både fria grupper och institutioner, att inrätta en konstnärsfond där intäkter från försäljning av äldre bildkonst finansierar samtidskonsten, att 1 %-regeln för konstnärlig gestaltning görs bindande, och att stärka kulturen i skolan, bl a genom att återinföra estetiska ämnen som obligatoriska i gymnasiet. Vi anser också att de kommunala kultursekreterarna bör återinföras och utvecklas, och att anslagen till kultur bör kallas investeringar, inte bidrag.

KLYS stödjer vidare att de olika s k Allianserna på kulturområdet (t ex Teateralliansen, Musikalliansen m fl) stärks och utvecklas för att ge fler kulturskapare inom olika konstområden ökad trygghet. Men vi vänder oss starkt emot förslagen om att lägga ned centrumbildningarna och att skära ned på af Kultur Medias verksamhet. Dessa förslag är inte motiverade och ter sig ogenomtänkta. Enligt KLYS främjar de inte yrkesverksamma kulturskapares sysselsättning och villkor.

Centrumbildningarnas värdefulla roll som uppdragsförmedlare åt frilansande kulturskapare inom olika konstområden kan inte nog understrykas. De har kompetens och erfarenheter inom respektive konstområde som byggts upp under många decennier, och de bidrar till att fler kulturskapare får jobb och uppdrag. Centrumbildningarna har också en viktig regional funktion inte minst som en viktig samtalspartner inom ramen för kultursamverkansmodellen.

Af Kultur Medias viktiga funktion inom ramen för Arbetsförmedlingens verksamhet bekräftar kulturarbetsmarknadens särprägel och att den kräver särskild kunskap och särskilda hänsynstaganden på myndighetsnivå. Det gäller såväl när det gäller arbetsförmedling, som beträffande a-kassa, sjukförsäkring och beskattning. KLYS anser därför att en särskild nationell kompetens när det gäller kulturskapares villkor behöver inrättas även inom Försäkringskassan och Skatteverket, på så sätt som gjorts inom Arbetsförmedlingen.

I punkten 10 om Digitalisering är det svårt att förstå arbetsgruppens resonemang och förslag. Visserligen beskrivs kort problemen med den obalans som råder mellan parterna på den upphovsrättsliga avtalsmarknaden och den skeva fördelning av intäkter mellan bredbandsbolag, distributörer, producenter och kulturskapare som är resultatet av obalansen. Det är också bra att stöd ges för en s k oavvislig ersättningsrätt för utövare på musikområdet. Men bland förslagen till lösningar i avsnittet saknas de nödvändiga reformer i syfte att stärka kulturskapares avtalsställning inom alla konstområden, som KLYS anser måste ske i den svenska upphovsrättslagen. KLYS har i flera år drivit en rad specifika förslag till förstärkningar i upphovsrättslagen, vilka också kommunicerats på olika sätt till mp:s arbetsgrupp. En rättvisare fördelning av de digitala intäkterna sker inte av sig själv, utan behöver understödjas av lagstiftning och politiska initiativ från regering och riksdag. Jfr KLYS skrivelse ”En reformerad upphovsrätt för rättvisa, demokrati och sysselsättning” till justitieministern den 11 maj 2015.

Avslutningsvis ställer sig KLYS tveksam till förslaget om en bredbandsskatt som lösningen på den problematik som beskrivs på det digitala området. I Sverige finns väl fungerande kollektiva avtalslösningar för användning av upphovsrättsligt innehåll, som KLYS anser att man i första hand bör bygga vidare på och utveckla i digitala sammanhang så att kulturskapare får skäligt betalt och får inflytande över hur deras arbetsresultat används.

För mer information:

Marika Lagercrantz, ordförande, 0706-58 85 98                                                

Ulrica Källén, verksamhetsledare, 0733-40 00 33

”Det finns en guldreserv av humanism i Sverige ” skriver författarinnan Kerstin Ekman

”Om skattepengar kan sägas att vi har råd att hjälpa. Jag är stolt över att leva i ett land som tagit emot flyktingar i ett antal som i Europa är stort i förhållande till vår folkmängd.

Om kulturen kan sägas att om den inte hade kommit utifrån med idéer, lagar, religion, böcker och musik så hade vi fortfarande huggit våra tankar i sten. Vi fick en mångfacetterad kultur och vi har själva bidragit till den i Europa.

Under århundradena har vi långsamt erövrat en humanism i vårt land. Ibland är den skymd, ibland djupt nedgrävd. Men den finns där som en guldreserv.” Kerstin Ekman i DN september 2015.

KLYS - Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd - vill uttrycka sitt stöd till denna  guldreserv.

-        Världen går emot allt mindre fattigdom och färre krig. Det är enligt de rapporter som FN och Världsbanken sprider över världen ett faktum, säger Hans Rosling i en intervju med dansk television som hastigt spridits på sociala medier de senaste veckorna. Glöm inte det, fortsätter han när medierna ständigt bara rapporterar om undergång och bråd död. Utvecklingen framåt får sällan rubriker då den går långsamt. Flyktingar på väg från krig behöver vårt stöd just nu, men utvecklingen är enorm i världen. Det är verkligheten! Inte skräckpropagandan!

Måtte Europa ta emot flyktingarna som flyr för sina liv.

Hälsar KLYS genom sin ordförande,

Marika Lagercrantz

 

Viktigt steg på vägen mot social trygghet för kulturskapare

Idag lämnar KLYS – som utgör en samlad röst för Sveriges yrkesverksamma kulturskapare - in sitt yttrande över den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Som enda konstnärsorganisation bland remissinstanserna ansvarar KLYS för att beskriva kulturskapares sociala och ekonomiska situation och för att ange vilka reformer som är nödvändiga för att skapa ökad social trygghet för konstnärliga yrkesgrupper.

Socialförsäkringsutredningen presenterade sina förslag i våras och utredningen har nu varit ute på remiss. I utredningen föreslås bl a ändrade regler för beräkning av sjukpenning, som innebär att inkomstunderlaget ska grunda sig på den faktiska, historiska inkomsten under ett år. Förslaget innebär förenklingar och ökad social trygghet för frilansar, såväl egenföretagare som arbetstagare och s k kombinatörer.

-         KLYS välkomnar utredningens huvudförslag, som kommer att öka möjligheterna för alla de kulturskapare som har tillfälliga och korta uppdrag och anställningar att kvalificera sig för ersättning, säger Jan Granvik, vice ordförande i KLYS samt ordförande i Musikerförbundet.

Men utredningens förslag är långt ifrån tillräckliga för att råda bot på de problem och den otrygghet som råder på kulturarbetsmarknaden. KLYS hade därför sett att utredningen gått längre i vissa delar och lämnat förslag inom en rad områden som nu utelämnats.

-         Regeringen måste nu ta initiativ till fortsatta reformer för att komma till rätta med yrkesverksamma kulturskapares bristande sociala trygghet, inte minst inom ramen för arbetslöshetsförsäkringen, säger KLYS verksamhetsledare Ulrica Källén.

KLYS anger i sitt remissyttrande en rad förslag till fortsatta reformer och prioriteringar på området.

Läs KLYS remissyttrande i sin helhet här.

Marika Lagercrantz ny ordförande i KLYS

Skådespelaren och regissören Marika Lagercrantz valdes den 19 maj till ny ordförande för KLYS. Marika Lagercrantz efterträder författaren Mats Söderlund, som varit ordförande i KLYS i två år. Lagercrantz kommer senast från en tjänst som Sveriges kulturråd i Tyskland vid svenska ambassaden i Berlin (2011-2014). Hon har en gedigen karriär inom scenkonst och film, och har medverkat i ett 40-tal långfilmer och ungefär lika många TV-produktioner.

-         -  Jag är stolt över att ha fått förtroendet att leda KLYS och ser fram emot uppdraget. Den enda kulturpolitik värd namnet är den som medverkar till att stödja de nu levande konstnärerna, säger Marika Lagercrantz.

-          -Jag medför förutom min egen erfarenhet som utövande konstnär i Sverige, även mina år som svenskt kulturråd i Berlin. Under min tid i Tyskland lärde jag mig mycket och fick nya perspektiv, dels på konsten, men också på vårt land, tillägger hon.

Foto: Morgan Norrman

KLYS – som utgör en samlad röst för yrkesverksamma kulturskapare i Sverige – har som sin främsta uppgift att förbättra villkoren för kulturskapare inom alla konstområden. Viktiga frågor på KLYS agenda framöver är en rättvisare upphovsrätt som tydligare står på kulturskapares sida, bättre social trygghet för frilansande kulturskapare och en kraftigt höjd kulturbudget.

Digitaliseringen måste även gynna kulturskapare

När musiktjänsten Tidal lanserades profilerade den sig med en schysst fördelning av intäkter; artister och musikskapare skulle äntligen få lite bättre betalt. Exakt hur fördelningen ser ut vet vi inte, men det är känt att publiken på nätet hellre betalar för streamat och nerladdat material om de vet att det kommer kulturskaparna till godo.

Justitiedepartementet skriver nu på en ny upphovsrättslag baserad på en utredning som kom för några år sen och som föranledde omfattande synpunkter från remissinstanserna. Sen dess har situationen för kulturskapare blivit än värre. I förlängningen drabbar det alla som älskar musik, bildkonst, böcker, teater, film osv. Konstnärlig kvalitet är något som växer fram över lång tid, något som förutsätter att vi som skriver, komponerar och tecknar får en chans att jobba någorlunda ostört med vår konst.

Den snabba utvecklingen på det digitala området har medfört att nya aktörer i stor omfattning behöver ”innehåll” för att utveckla sina affärsmodeller. Detta har inneburit en allt starkare press på kulturskapare, vilket ytterligare försvagat deras ställning i förhållande till motparterna. Malik Bendjellouls film ”Searching for Sugarman” gestaltar en situation som många upphovspersoner kan känna igen sig i. Det går väldigt bra för verket, men nu har avtalet redan skrivits under, och vem vet hur många exemplar som sålts eller nerladdningar som egentligen gjorts? Trots de enorma framgångarna för Sugarman i Sydafrika såg Sixto Rodriguez inte mycket av de intäkter hans musik genererade. Kanske hade det kunnat bli fler odödliga sånger från honom?

Skäliga och transparenta avtal är det fundament som nya affärsmodeller på kulturområdet behöver för att kunna växa och utvecklas. Kultur har aldrig varit mer tillgängligt än nu. Men digitaliseringen har främst gynnat nätleverantörer och stora aktörer som Netflix, Spotify, Itunes, Amazon m.fl. på bekostnad av producenter, förläggare och framförallt kulturskapare. När multinationella koncerner hanterar kulturprodukter som råvaror för tandkrämstillverkning, pressas avtalsmodeller och ersättningsnivåer neråt i systemen och ytterst i kedjan är det ”råvaruleverantörerna” som drabbas hårdast. Betalningsmodeller blir alltmer icke-transparenta och på sikt hotas den svenska kulturproduktionen av att dessa modeller accepteras på den svenska avtalsmarknaden.

I dagarna lämnar KLYS in en skrivelse till justitieminister Morgan Johansson som beskriver hur avtalsvillkoren för vanliga musiker, författare, bildkonstnärer, filmregissörer m fl successivt försämrats bara de senaste åren. Tendensen är tydlig i hela Europa. I andra länder har man redan eller är på väg att lagstifta för att stärka kulturskapares möjligheter att få skäliga ersättningar för sitt arbete. Även inom EU planeras åtgärder för att skapa rimliga avtalsvillkor för kulturskaparna.

I litteraturbranschen finns en tydlig tendens att förlag och andra motparter föreslår avtalslösningar med längre avtalstider och frister för att använda förvärvade rättigheter, med lösare koppling mellan upplåtelse och ersättning. Det finns också försök att avtala bort de tvingande delarna i upphovsrättslagen.

Tillgången till rörliga bilder genom digital teknik har aldrig varit större. Men de som skapar innehållet i film och tv-program får en allt mindre del av ersättningen för utnyttjandet. Genom kollektiva avtal har kulturskapare på området i någon mån kunnat försäkra sig om viss ersättning av producenternas intäkter, likaså om en ersättningsrätt för privatkopiering och kabelspridning. Men i övrigt har film- och tv-producenter krav på att alla rättigheter ska övergå till dem. Det gäller alla nu tillgängliga och i framtiden existerande metoder, vilket innebär en inlåsning i distributionsformer som varken en producent eller en distributör vet om de någonsin kommer att använda.

På musikområdet finns problem med skivbolagens ”heltäckande” avtal, där bolagen vill täcka in alla rättigheter för lång tid och då också inkludera digital användning utan att musiker och låtskrivare förstår vad det faktiskt innebär eller vilken prislapp det ska ha. Resultatet är en kraftig minskning av artisters och musikskapares andel av intäkterna från användning av deras inspelningar i förhållande till skivbolagen.

För många bildkonstnärer, t ex illustratörer och fotografer, finns det inte någon egentlig förhandlingssituation, bara en fråga om att tacka ja eller nej till jobb. Från myndighetshåll krävs ofta omfattande Creative Commons-licenser för att upphovspersonen i fråga ska få jobbet, och ersättningarna ligger skamligt lågt.

KLYS föreslår därför en rad nödvändiga åtgärder som justitieministern bör vidta för att räta upp situationen:

Lagregler till stöd för den enskilde kulturskaparen måste utformas så att de inte kan avtalas bort av motparten. I likhet med Tyskland och Nederländerna bör rätten till skälig ersättning vara lagstadgad och inte förhandlingsbar. Producenter som förvärvar rättigheter till ett verk bör vara skyldiga att publicera verket inom skälig tid, och det måste vara möjligt att jämka oskäliga avtalsvillkor på upphovsrättens område. På så sätt kan lagstiftningen bidra till en rättvisare fördelning av intäkterna. En ”Sugerman” i Sverige ska kunna få upprättelse om hen plötsligt råkar ha producerat en världshit.

Det är KLYS och våra medlemmars förhoppning att Morgan Johansson lyssnar på de konstnärligt yrkesverksamma och lägger lagförslag som skapar balans på marknaden och gör det möjligt att försörja sig som kulturskapare.

Mats Söderlund, poet och författare

Ordförande KLYS 

(debattartikel publicerad i Göteborgsposten den 10 maj 2015)

Fem stråkar.

Konstnärerna, poeterna, musikerna, skådespelarna, översättarna, fotograferna, regissörerna, operasångarna, dansarna, journalisterna, skulptörerna, dramatikerna… är vår tids häxor, schamaner och profeter. 

Den statliga kulturpolitiken skall främja konstnärlig kvalitet. I förlängningen skall också samverkansmodellen göra det. 

Men vad betyder det?

Om du frågar Carolina Klüft vilket höjdhopp som var hennes bästa, är det inte säkert att hon svarar med det högsta hoppet. 

Hur skall man kunna främja något som man inte ens förstår, som man kanske inte kan förstå, kanske inte ens bör förstå? 

Är det rimligt att man ska få betalt bara för att sitta och tänka, eller ta skogspromenader, eller för att läsa 30 böcker om narcissism bara för att skriva en till bok om narcissism?

När det gäller tjänstemännens och kulturpolitikernas roll i den processen och begreppet armlängds avstånd, så tror jag att det helt enkelt handlar om förtroende. Jag kommer att tänka på en strof av Tomas Tranströmer, han skriver om allt vi måste lita på för att leva vår dagliga dag. Om hotande snömassor, om samförståndsleenden och tysthetsöverenskommelser, om hjulaxlarna på motorvägen. Men att inget av det egentligen är värt vårt förtroende, ur fjärde strofen av Schubertiana:

”De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
  På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
  Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
     förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.”


Konstnärligt skapande är en spetskompetens som ofta kräver långa utbildningar och flera års erfarenhet. Det mesta vi upplever som stor konst har skapats efter åratal av studier, ansträngningar och misslyckanden. Det är investeringar som alla konstnärer är villiga att göra. Vägen till att bli en etablerad författare, musiker, regissör, skådespelare är kantad med många uppoffringar, både ekonomiska och sociala. 


Därför förutsätter konstnärlig kvalitet ett tidigt, långsiktigt och uthålligt engagemang från samhället. 

Mer än någonsin behöver vi kulturskapare som kan spegla och problematisera demokratin, medborgarskapet, vad det innebär att vara människa, arbetare, tiggare, eller politiker. 

Samhällets ansvar är att skapa system som garanterar konstnärlig frihet, politiskt oberoende, social trygghet och regler som gör konstnären så självständig som möjligt. 

Men det är också samhällets ansvar att visa det förtroende som krävs för att släppa kulturen fri. Så vi slipper bilda en svensk motsvarighet till Pussy Riot. Som kulturpolitiker bör du alltså hålla dig på armlängds avstånd helt enkelt för att undvika varje form av politisk styrning av konsten och kulturen. Det innebär att politiker visserligen beslutar om storleken på anslagen och övergripande tematiska prioriteringar, men aldrig har inflytande över hur medel fördelas eller program läggs. Inte heller tjänstemännen bör göra avvägningar utifrån den tillfälliga politiska majoritetens preferenser.

Det är nog praktiskt omöjligt att helt undvika att kulturskapare påverkas eller begränsas av ansökningsförfaranden eller politiska program. Men det är vår skyldighet att göra allt vi kan för att undvika det. Kan fristående kulturskapar-råd vara en del av lösningen, åtminstone i samverkansmodellen?

Mats Söderlund, författare, poet och ordförande för KLYS.

35 miljoner mindre till den regionala kulturen - därför är KLYS Mötesplats 2015 viktigare än någonsin!

Mellan 2010 – 2013 har de statliga stöden till regional kultur minskat, vilket tillsammans med den stora besparingen på 35 miljoner för 2015 får stora konsekvenser för den konstnärliga verksamheten i regionerna.

Och vad händer i de regionala samråden när man hyvlar i kulturens budgetpost - som Alliansen gjorde i julas? Drabbar detta de professionella kulturskaparnas möjligheter att påverka genom samarbete och samtal?

KLYS vill ge de professionella kulturskaparna ett tillfälle att inte bara utbyta erfarenheter, utan också att kunna se framåt och förbereda sig på tuffa regionala samråd framöver. KLYS har till vår Mötesplats 2015 valt att uteslutande bjuda in just professionella kulturskapare för att under erfarenhetsutbytet kunna tala så fritt som möjligt. Mötesplatsen äger rum i Göteborg, där ett 40-tal kulturskapare, från alla konstområden och från alla delar av landet, kommer att samlas.

Carl Liungman, KLYS regionalpolitiske sekreterare, kommer vid Mötesplatsen att berätta om KLYS strategi för det regionala arbetet 2015, som bl a innefattar att lämna remissvar över regionala kulturplaner och att sammanställa en tendensrapport utifrån dem till Kulturrådet. Dessutom kommer Åsa Berndtsson, bildkonstnär, och Paula af Malmborg Ward, tonsättare, att berätta om sitt konstnärskap ur ett regionalt perspektiv.

Så nu är det alltså dags igen - onsdagen den 4 februari 2015 på Folkets hus i Göteborg - arrangerar KLYS Mötesplatsen 2015 med fokus på dialogformen för samråd med kulturskapare och hur man utvecklar den. KLYS senaste Mötesplats ägde rum i december 2013 i Stockholm.

Håll utkik efter uppdateringar från seminariet på vår hemsida, blogg och på vår Facebooksida!

Rätt sten på rätt plats

Varför sparar man ofta det viktigaste till sist? I SVTs serie "Tidsjakten" fick några olika familjer, par och enskilda hjälp av Petra Brask att få ihop livspusslet. Brask tituleras tidsexpert och är en etablerad konsult för effektivisering och rationalisering. Jag skrattade gott åt några av inslagen. Till exempel när ett av paren helt enkelt bestämmer sig för att flytta undan ett stort gammalt vattenelement som de haft på gården i flera år. Det har stått där som en ständig påminnelse, ett ont samvete, en tagg, "du borde", "så fort du får tid", "i morgon". Elementet ska bort. Petra Brask säger "gör det nu". De tar traktorn, lyfter bort elementet, det tar 15 minuter. Eller när en av personerna i programmet får räkna tiden han pratar med folk i telefon. Hur ofta han avbryter det han håller på med.

När jag och KLYS verksamhetsledare Ulrica Källén Lörelius får tillfälle att uppvakta kulturminister Alice Bah Kuhnke har vi förberett en ordentlig dagordning. På den står KLYS viktigaste kultur- och konstnärspolitiska frågor. De sociala trygghetssystemen, upphovsrätten, statens kulturbudget, kultursamverkansmodellen, mediepolitiken och filmpolitiken. Vi har också med oss underlag som beskriver KLYS kulturpolitiska arbete och prioriteringar mer detaljerat. 

Innan vi går in på kulturdepartementet på Drottninggatan 16, sitter vi tillsammans några minuter på Waynes Coffee och går igenom upplägget. KLYS arbetsutskott har gemensamt tagit fram dagordningen. Men hur ska vi hinna prata om allt viktigt? Vi har en timme på oss. 

Då slår det mig att praktiskt taget varenda enskild fråga som behandlas på kulturdepartementet på ett eller annat sätt berör någon av våra medlemmar och antagligen också behandlas i någon konstnärsorganisation. I princip har KLYS exakt samma agenda som kulturdepartementet. Men inte ens en bråkdel av resurserna. Hur är det möjligt att bereda, skapa samförstånd och hitta lösningar på allt? Vilka telefonsamtal ska vi välja bort, vilket element ska vi flytta precis nu?

Det viktigaste vid det här mötet är egentligen att etablera kontakt, få mötas, presentera KLYS, göra någon slags avstämning av läget. Vad är vi redan överens om? Vad vill KLYS särskilt lyfta fram. Vad tycker vi att kulturministern inte får missa, eller vad borde hon initiera, eller vilka förslag har vi som kan vara realistiska att föra fram.

När vi står i hissen upp till plan fem slår det mig igen, hur många anställda har vi egentligen om man räknar in alla medlemsorganisationer? Vi gör ett grovt överslag och kommer fram till att det rör sig om ca 150 personer. Kanske mer? Det förklarar att vi gång på gång kan få fram vassa, genomtänkta och välgrundade remissunderlag, skrivelser och planer för att stärka kulturlivet. Runt om hos våra medlemsorgansiationer sitter erfarna jurister, kommunikatörer, journalister, utredare och andra experter, som jobbar med kulturpolitik dagligen. 

Alice Bah Kuhnke öppnar med att berömma oss. Hon säger att det känns särskilt viktigt att träffa KLYS som är en av Sveriges tyngsta kulturorganisationer. Man tänker, äsch, det säger hon till alla. Men hon understryker att ingen annan organisation har både det djupet, den bredden och förankringen i det konkreta konstnärliga arbetet som KLYS har. Smickrande förstås. Men vi jobbar också hårt för att KLYS ska kunna bära upp den dräkten. 

Vi konstaterar ganska snabbt att vi är överens om den huvudsakliga inriktningen på många viktiga punkter. Inte minst på upphovsrättsområdet - där vi hyst en viss oro - lugnar ministern oss. Det återstår att följa upp förstås. Vi pratar om konstnärernas trygghetssystem, vi pratar om a-kassa, sjukpenning, föräldrapenning. Alice meddelar att hon inom kort ska träffa socialförsäkringsminister Annika Strandhäll och att hon då vill ha med sig våra förslag. Vi pratar om upphovsrätten i EU, en förstärkt avtalsställning för kulturskapare och illegal fildelning. Vi pratar om samverkansmodellen och vikten av armslängds avstånd i fördelningen av stöd och bidrag. Alice Bah Kuhnke är påläst, ställer bra följdfrågor, kan problematisera frågorna utöver det helt uppenbara, det är ett dynamiskt och rappt samtal. Och vi glider över i frågan om yttrandejämlikhet.

Varför sparar man ofta det viktigaste till sist? 

I programmet Tidsjakten är det en scen som ibland poppar upp i mitt minne. Ett par fick en rad tunga stenar. De skulle namnge stenarna med olika projekt: Fixa köket, måla trappan, renovera garaget och så vidare. Sedan placerade de stenarna i turordning ovanpå en mur, den viktigaste först: Fixa köket. 

Men de glömde en sten. När allt var klart. När de gått igenom alla stenar frågade tidsexperten Petra Brask, men har ni inte glömt något? De tittar på varandra... neeej? Vad är allra viktigast i ert liv? Det blir en liten paus, de tittar på varandra igen. Förstås. Relationen. Att få tid tillsammans. Att göra roliga saker ihop. Brask plockar upp en sten till på muren och lägger den allra först. 

Så tycker jag ofta att det är med yttrandefriheten och det som vi ibland pratar om som yttrandejämlikhet, det vill säga vem får möjlighet att använda sin yttrandefrihet, att komma till tals, att skriva i tidningar, ställa ut i konsthallar, spelas på radion, sättas upp på teatrar runt om i landet. Vem får över huvud taget möjlighet att utbilda sig inom de kreativa yrkena?

Många av oss kulturskapare, och företrädare i våra organisationer, vi som jobbar med kulturfrågor dagligen, som upplever samhällets klimatskiftningar inpå bara huden, vi oroar oss allra mest, jag skulle påstå dagligen, för de olika hot mot demokratin och konstnärliga rättigheter. Rätten att fritt ta del av information, rätten att slippa censur, rätten att inte riskera förföljelse, hot eller trakasserier på grund av något man uttryckt. Men också de allt mer begränsade möjligheterna att utöva sin yttrandefrihet. Det är många små steg, som knappt märks, men som tillsammans bildar att mullrande lågtryck över Kultursverige. Krympande anslag, tuffare villkor för fria teaterscener, tidningsdöden, bokhandelsdöden, indragningen av bokbussar och mindre pengar till böcker på biblioteken. En allt tuffare frilansmarknad, framväxten av prekariatet och inte minst, som många kulturskapare vittnar om, det tilltagande näthatet, hoten mot de som tar ställning i känsliga frågor offentligt. Eller som bara råkar ha ett konstnärligt uttryck som upprör. 

Här är vi tack och lov överens med kulturministern. Konstens och kulturens möjligheter att utvecklas och frodas måste stärkas. Fria, självständiga, starka och orädda kulturskapare är en av de starkaste krafterna för att motverka intolerans och antidemokratiska rörelser som vi kan åstadkomma. Att satsa på kulturskolor, institutioner, högre utbildningar och goda villkor för kulturskapare är det viktigaste vi kan göra gemensamt just nu. 

KLYS föreslår att kulturministern tillsammans med sitt departement och sina myndigheter, gärna i nära samarbete med arbetsmarknadsministern och socialförsäkringsministern, tar fram en handlingsplan för ökad sysselsättning och trygghet för kulturskapare.

Vi lägger den stenen längst fram på muren. 

Och vi konstaterar att just det som brukar hållas mot kulturpolitiken, den breda samsynen, den konsensus som säger att kulturen är viktig, att den har ett egenvärde och att den borde vara en självklar del i ett välfärdssamhälle. Just det förhållandet skulle kunna användas för att gemensamt besluta om att kulturbudgeten inom den närmaste mandatperioden ska höjas till en procent av hela statsbudgeten. Det borde vara en blocköverskridande överenskommelse. Och just nu är det väl viktigt att det grönröda blocket och allianspartierna hittar frågor som de kan komma överens om? 

Exakt hur pengarna ska användas får vi återkomma till. Det finns gott om kloka investeringar att göra, många hål att stoppa de i, men vår övertygelse är att det är svårt att få bättre utväxling på en skattekrona, än genom att satsa den på kultursamhället. 

Mats Söderlund, ordförande KLYS

Svar från Bryssel om TTIP!

EUs talesperson för TTIP-förhandlingarna Wojtek Talko svarar i Kulturnytt på KLYS nordiska uttalande om kulturens och filmens roll i förhållande till frihandelsavtalet TTIP. 

Vi välkomnar Wojteks i viss mån lugnande besked om att EU-kommissionen även fortsättningsvis har för avsikt att skydda den kulturella mångfalden i Europa; "om till exempel Sverige vill behålla eller utöka subventioner och ekonomiskt stöd till inhemsk kultur, så kommer inte ett eventuellt frihandelsavtal att hindra det".  Det var dock ett ganska väntat svar. 

Det som väcker frågor däremot är uttalandet: ”Vi vill diskutera Spotify, vi vill prata om Netflix, Google, Amazon. De är i ärlighetens namn alla amerikanska företag, och vi i Europa har begränsade möjligheter att reglera dem. Vi kan inte försvara vår kultur här, för de undviker våra regler”. Kommer USA verkligen att ge EU och dess medlemsstater grönt ljus att införa nya nationella och regionala stödordningar för t ex svenska och nordiska konkurrenter till dessa amerikanska nättjänster? KLYS vill gärna tolka Wojteks svar som att detta skulle vara OK inom ramen för TTIP, men vi har svårt att tänka oss att USA kommer att gå med på detta utan att få något tillbaka.

Den stora frågan som KLYS tar upp i sitt brev till Cecilia Malmström svarar dock inte Wojtek på, nämligen frågan om hur undantagen för kultur, film och media bör formuleras och implementeras i TTIP. Riktlinjerna i förhandlingsmandatet är generella och svepande, och behöver enligt KLYS förtydligas i själva TTIP-avtalet.

KLYS står därför fast vid sina krav om att:

-          UNESCOs konvention till skydd för kulturell mångfald (som EU undertecknat) måste respekteras fullt ut i TTIP-förhandlingarna och att hänvisning till konventionen görs i själva TTIP-avtalet, detta för att  säkerställa och tydliggöra att nationell och regional kulturpolitik inte kommer att beröras;

-          undantaget för audiovisuella tjänster måste formuleras brett och framtidssäkrat, bl a genom att vara teknikneutralt, där onlinetjänster ska ingå; och

-          förhandlingsprocessen måste bli mer öppen och transparent, bl a genom att förhandlingsdokumenten görs tillgängliga för EU-medborgare i större utsträckning.

Vi vill i sammanhanget hänvisa till det nyligen träffade frihandelsavtalet mellan EU och Kanada (CETA), där uttryckliga hänvisningar görs i själva frihandelsavtalet till Unesco-konventionen till skydd för kulturell mångfald. Den typen av explicita hänsynstaganden för kultur- och audiovisuell sektor bör införas även i TTIP.

Lyssna på inslaget här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=6003578

Sälj inte ut kultur- och mediepolitiken, Cecilia!

KLYS har idag, tillsammans med sina nordiska systerorganisationer, gjort ett gemensamt uttalande till den nya EU-kommissionären för handel - Cecilia Malmström - med anledning av kulturens roll i frihandelsavtalet TTIP, som håller på att förhandlas fram mellan EU och USA. Läs brevet här på vår blogg:

Vi – de nordiska konstnärsråden, som tillsammans representerar nästan 100.000 yrkesverksamma kulturskapare inom olika konstområden i de nordiska länderna – vill härmed framföra vår stora oro angående de frihandelsförhandlingar som pågår mellan EU och USA i det så kallade TTIP – Transatlantic Trade and Investment Partnership.

De nordiska konstnärsråden vädjar till dig, EU-kommissionär Cecilia Malmström, och till EU-kommissionens TTIP-förhandlare, att ta hänsyn till de skyldigheter som EU har enligt 2005 års UNESCO-konvention om skydd för och främjande av mångfalden av kulturyttringar (UNESCO-konventionen) och att säkerställa att konventionens målsättningar till fullo respekteras i förhandlingarna om TTIP.

Vi kräver att EU-kommissionen i TTIP-förhandlingarna:

·         garanterar att målsättningarna och skyldigheterna i UNESCO-konventionen till fullo respekteras i TTIP-förhandlingarna;

·         säkerställer att det inte görs några åtaganden inom den kulturella sektorn (vilken inte är uttryckligen undantagen i förhandlingarna) i det slutliga avtalet om TTIP;

·         ser till att undantaget för audiovisuella tjänster är brett och framtidssäkrat genom att vara teknik- och plattformsneutralt, där bl a onlinetjänster ingår; och

·         bidrar till att förhandlingsprocessen blir mer öppen och transparant, genom att se till att förhandlingsdokumenten görs tillgängliga för EU-medborgare i större utsträckning.

Kulturell mångfald

Syftet med UNESCO-konventionen är att skydda och främja mångfalden av kulturyttringar, vilket framgår av konventionens artikel 1 (a) och artikel 4.1. I konventionens artikel 5.1 (Allmän regel om rättigheter och skyldigheter) bekräftar konventionsstaterna, däribland EUs medlemsstater, sin suveräna rätt att formulera och genomföra sin kulturpolitik och vidta åtgärder för att skydda och främja den kulturella mångfalden. Artikel 6 (Parternas rättigheter på nationell nivå) reglerar vad sådan kulturpolitik och sådana åtgärder kan inbegripa.

De nordiska konstnärsråden uppmanar TTIP-förhandlarna att respektera målsättningarna och skyldigheterna i UNESCO-konventionen och att ta särsklid hänsyn till konventionens artikel 20, som kräver att konventionsstaterna erkänner att de i god tro ska fullgöra sina skyldigheter enligt UNESCO-konventionen och alla andra fördrag i vilka de är parter. De ska därför utan att underordna UNESCO- konventionen något annat fördrag, ta hänsyn till de relevanta bestämmelserna i konventionen när de tolkar och tillämpar andra fördrag i vilka de är parter eller när de undertecknar andra internationella åtaganden, såsom exempelvis åtaganden i internationella frihandelsavtal.

Eftersom de grundläggande principerna i frihandelsavtal inklusive TTIP, såsom principer om “fritt marknadstillträde”, “nationell behandling” och “mest gynnad nation”, syftar till att minska eller helt avskaffa reglering och stödsystem som kan verka diskriminerande i de stater som är parter i ett frihandelsavtal, finns det en uppenbar risk att den kulturella mångfalden hotas i förhandlingarna om TTIP.

TTIP kan, om inte ovanstående farhågor tas på allvar, påverka nationella, regionala och lokala kulturstöd och ersättningsordningar i Europa, minska sysselsättningen inom kultur- och medieområdet och inverka negativt på europeiska upphovsrättliga system. Dessa skadliga effekter av TTIP är alla kontraproduktiva när det gäller att stärka villkoren för kulturskapare och för den kulturella sektorn i Europa.

Den kulturella och audiovisuella sektorn

Liberaliseringssträvandena i TTIP-förhandlingarna, både från den europeiska och svenska sidan, har handlat om att få till ett så brett avtal som möjligt som täcker alla sektorer i samhället, inklusive kulturella och audiovisuella tjänster. Denna strävan ifrågasattes av kulturministrar i 14 av EUs medlemsländer och av EU-parlamentet, där en stor majoritet ville att kulturella och audiovisuella tjänster uttryckligen skulle undantas från förhandlingsmandatet. Efter långa diskussioner vid EUs ministerråds möte i juni 2013, gick rådet till slut med på ett undantag för den audiovisuella sektorn tills vidare.

Punkt 9 i det mandat till TTIP-förhandlarna som EUs ministerråd beslutade om i juni 2013 (och som offentliggjordes så sent som i oktober 2014) går i rätt riktning. Vi vill genom detta gemensamma nordiska uttalande säkerställa att EU-kommissionen respekterar punkten 9 i förhandlingsmandatet och beaktar det i TTIP-förhandlingarna på det sätt som vi kräver.

Enligt de nordiska konstnärsråden behöver undantaget för audiovisuella tjänster en omsorgsfull genomlysning i TTIP-avtalet för att effektivt och långsiktigt skydda och främja den kulturella mångfalden och mediepluralismen i Europa. Vi vill understryka vikten av ett brett och framtidssäkrat undantag för audiovisuella tjänster som ska vara teknik- och plattformsneutralt, och täcka också audiovisuella tjänster som erbjuds på internet. Audiovisuella tjänster som ingår i ett paketerbjudande ska också betraktas som sådana.

Vi vill också uppmana EU-kommissionen och dess TTIP-förhandlare att säkerställa att det inte kommer att göras några åtaganden inom den kulturella sektorn – vilken inte är uttryckligen undantagen från förhandlingsmandatet – i det slutliga TTIP-avtalet. För att uppnå det behövs undantag också för kulturella tjänster i avtalet, där vi rekommenderar förhandlarna att använda sig av de ramar som sätts upp i UNESCO-konventionen. En referens till de skyldigheter som EU har i enlighet med UNESCO-konventionen bör därmed föras in redan i preambeln till TTIP-avtalet.

Transparens

Ett stort demokratiskt problem med TTIP-förhandlingarna är bristen på insyn. Hemlighetsmakeriet kring förhandlingarna bryter också mot UNESCO-konventionens artikel 11, som stadgar att konventionsstaterna ska erkänna det civila samhällets grundläggande roll när det gäller att skydda och främja mångfalden av kulturyttringar och att staterna ska uppmuntra det civila samhället att aktivt delta i strävan att uppnå målen för konventionen.

Därför uppmanar de nordiska konstnärsråden EU-kommissionen och dess TTIP-förhandlare att bidra till att göra förhandlingsdokumenten tillgängliga i större utsträckning och att förbättra kommunikationen med det civila samhället om hur förhandlingarna fortskrider, för att Europas kulturskapare och medborgare ska ha tillgång till vad som diskuteras inom ramen för TTIP-förhandlingarna. En öppen och demokratisk förhandlingsprocess är avgörande för att TTIP alls ska kunna bli verklighet.

28 oktober 2014

För de nordiska konstnärsråden

Mats Söderlund, KLYS – the Swedish Council of Artists

Johm Frandsen, Council of Danish Artists

Ilkka Niemeläinen, Forum Artis - theJoint Organization of Associations of Finnish Artists

Kolbrun Halldorsdottir, BIL - Federation of Icelandic Artists

Anders Hovind, Kunstnernetverket - Norwegian Artist Network

Leif Saandvig Immanuelsen, EPI - Greenland Organization of Creative and Performing Artists

Bárður Dam, LISA - Faroese Council of Artists,

Brita Kåven, Sami Artists Council

Brev till Alice!

Många är vi som i dagarna kontaktar Sveriges nya kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke i angelägna kultur- och konstnärspolitiska frågor. Självklart även KLYS, som representerar stora delar av det professionella kulturlivet i Sverige.

I vårt brev till Alice idag understryker vi kulturens roll för demokratins utveckling. Det är vår övertygelse att demokratin behöver ett starkt och självständigt professionellt kulturliv, och att ett sådant förutsätter en stark och självständig konstnärlig yrkeskår, med goda villkor.

KLYS ber i brevet om att få träffa Alice för att lyfta våra viktigaste frågor och för att presentera vårt kulturpolitiska program för delaktighet, jobb och trygghet i kulturen. Programmets förslag handlar bl a om hur vi genom kulturen stärker demokratin. Förslagen lägger grunden för hållbarhet inom kulturen och därmed för hållbarhet i samhället i stort.

I programmet konstaterar KLYS att kulturen inte är ett medel utan ett mål i sig. Vår vision är ett Sverige där hela samhället genomsyras av konst och kultur. Vi vill se ett kultursamhälle som kan erbjuda alla medborgare tillgång till mångfald, kvalitet och nyskapande när det gäller konst och kultur oavsett var i landet man bor och oberoende av ekonomiska möjligheter. En vital kultur är beroende av att ständigt blandas med och stötas mot nya, äldre och helt oväntade former av konstnärliga uttryck.

För att förverkliga ett samhälle där så många som möjligt kan ta del av ett brett, mångfacetterat, nyskapande och kvalitativt kulturutbud, samtidigt som jobb och trygghet skapas inom kultursektorn, krävs en politik med tydligt fokus på kulturskaparnas villkor, den konstnärliga friheten, kulturen på nätet samt kulturens finansiering.

Till Alice säger vi därför: Om du menar allvar med att främja demokratin och skapa hållbarhet inom kulturen,

1        

      - bygg ut den kulturella infrastrukturen för professionella kulturskapare i syfte att främja konstnärligt skapande och öka människors delaktighet i konsten och kulturen

2       - modernisera trygghets- och skattesystemen och anpassa dem till konstnärlig verksamhet. Höj också kompetensen hos myndigheter och offentliga organ på nationell, regional och lokal nivå angående kulturskapares villkor.

3       - stärk avtalsställningen för kulturskapare, och ge deras organisationer lagstadgad rätt att förhandla kollektivt om upphovsrätt på sina respektive konstområden.

4       - ta ett tydligt offentligt ansvar och utverka ett rejält ekonomiskt tillskott för att långsiktigt kvalitetssäkra den kulturella infrastrukturen och de professionella kulturskaparnas delaktighet i samverkansmodellen.

5       - försvara den konstnärliga friheten högt och tydligt genom att främja en stark yttrandefrihet och genom att se till att principen om armlängds avstånd används i både   offentlig och privat anslagsgivning, inom alla konstområden såväl på nationell, regional som lokal nivå.

6      -  utveckla kulturpolitiska strategier på nätet och främja legala digitala tjänster som erbjuder mångfald, bredd och kvalitet.

7       - utöka kraftfullt den offentliga kulturbudgeten och modernisera systemen för anslag, som garanterar att kulturen inte halkar efter kostnads- och löneutvecklingen i samhället.

Goda villkor för kulturskapare är en förutsättning för verklig demokrati!

Påverkas kulturbudgeten av valutgången?

Om några dagar är det val i Sverige och enligt DNs enkät säger sig alla partier vilja höja kulturbudgeten. Men hur kultur ska finansieras har länge varit en omdebatterad fråga. Kulturområdet präglas av en blandfinansiering där en stor del av intäkterna kommer från den privata sektorn i form av biljett- och inträdesintäkter och olika former av bidrag från företag, stiftelser och privatpersoner, samtidigt som en väsentlig del fortfarande kommer från offentligt håll. 

Den här mångfalden i finansieringen är positiv och bör stimuleras, men det offentliga stödet måste utgöra grunden för en ansvarsfull och långsiktig kultur- och konstnärspolitik.

Alliansens politik har lett till en omfördelning av det kulturpolitiska ansvaret från nationell till regional nivå och från kulturpolitikens område till andra politikområden vilket har förändrat förutsättningarna för finansieringen av kultur. Den ökade ekonomiseringen inom kulturen innebär också att det ställts allt högre krav på mätbarhet av konst och kultur och dess effekter. Den konst och kultur som får finansiering ska i högre utsträckning än tidigare bära sig och helst generera ett ekonomiskt överskott.

En förskjutning har också skett från offentlig till privat finansiering av kultur. De senaste åren har präglats av en diskussion om att finna nya alternativa finansieringsformer till kulturen. Det har talats om sponsring och andra samarbeten mellan kultur och näringsliv, men även om ideella insatser genom fler volontärer på kulturområdet. En annan finansieringsform av kultur som framhållits är crowdfunding, som är en form av gräsrotsfinansiering för konstnärliga projekt, oftast via internet. Den skattelättnad för donationer från kulturstiftelser som genomfördes 2014, kan också frigöra mer resurser till kulturlivet och ha en positiv inverkan på kultursektorn i stort.

Men även om sponsring, ideella insatser, crowdfunding och stiftelsedonationer kan vara välbehövliga tillskott till kulturen, kan de aldrig utgöra annat än komplement till en generös offentlig kulturpolitik. Dessa tillskott kan vara avgörande för om vissa konstnärliga projekt och andra temporära kulturaktiviteter alls ska kunna äga rum, men de kan inte garantera stabilitet och långsiktighet i konstnärliga verksamheter.

En annan trend under åren med Alliansregeringen är ökade krav på medfinansiering och privatfinansiering för att få stöd till konstnärliga projekt. Den typen av krav riskerar att motverka många intressanta och nyskapande projekt. KLYS anser därför att mer ”fria medel” och ”riskkapital” bör erbjudas kultursektorn, som inte kräver medfinansiering från annat håll.

Kulturministern påstår ofta, nu senast i Kulturnyheternas intervju med henne i veckan, att den statliga kulturbudgeten ökat från år till år. Detta är en sanning med modifikation. Enligt Myndigheten för kulturanalys har kulturbudgeten ökat med 24 % sedan år 2000. Men om man avgränsar sig till den kulturbudget som kulturministern har ansvarat för sedan 2006 har de statliga anslagen till kulturpolitikens kärnområden urholkats med 13-14 %. 

En närmare granskning av myndighetens siffror visar nämligen att ökningen till största delen ligger före 2006 och att det i första hand gäller det regionala och lokala stödet. Om man håller sig till det som kulturdepartementet har haft ansvar för uppgår ökningen av den fastprisberäknade kulturbudgeten sedan 2006 till mer blygsamma 2 %. Den statliga kulturbudgeten omfattar dessutom också områdena folkbildning och medier. Dessa frånräknade har kulturbudgeten sedan 2006 i stället minskat med 1,5 %. Om man dessutom tar bort de poster som kulturministern prioriterat, men som har liten betydelse för det professionella kulturlivet – kulturmiljö och Skapande skola – har den statliga kulturbudgeten i fasta priser sedan 2006 minskat med nära 9 %.

Men också fastprisberäkningen gör att verkligheten skönmålas. Sedan 2006 har priserna (mätt med KPI) ökat med 9,5 % medan de generella löneökningarna på arbetsmarknaden varit 16 %. Eftersom kostnaderna för kulturverksamheterna till 2/3 består av löner bidrar det till att anslagen ytterligare urgröps. Då handlar det om att de statliga anslagen till kulturpolitikens kärna urholkats i storleksordningen 13-14 % sedan 2006.

Om man anser att konst och kultur är något som bör få större utrymme i samhället och som hela tiden ökar i betydelse för samhället måste kulturpolitiken få full kompensation för kostnadshöjningar samt tilldelas mer ekonomiska resurser. När mer resurser tillförs kan man investera mer, man kan öka kompetensen, knyta fler kontakter och utöka sitt verkningsområde. Och när man investerar mer får man mer tillbaka, förutsatt att investeringarna är klokt placerade. 

Eftersom kulturen spelar en allt större roll i den ekonomiska utvecklingen, bör vinsterna av denna utveckling i ökad utsträckning komma både kultursektorn och kulturskaparna till del.

Det är därför nödvändigt att tillskjuta ytterligare offentliga medel till kulturen, inte minst för att garantera att de kulturpolitiska målen uppnås. Det finansiella behovet på kulturområdet är trängande.

Istället för att dra sig tillbaka mer och mer och lämpa över delar av ansvaret för kulturpolitiken på andra politikområden och på näringsliv, regioner och privata donationer – vilket är att backa tillbaka i historien – anser KLYS att de politiker som får makten efter valet på såväl statlig, regional som kommunal nivå kliver fram och tar ansvar för en kraftfull utbyggnad av kulturpolitiken och kulturbudgeten.