När jag och KLYS verksamhetsledare Ulrica Källén Lörelius får tillfälle att uppvakta kulturminister Alice Bah Kuhnke har vi förberett en ordentlig dagordning. På den står KLYS viktigaste kultur- och konstnärspolitiska frågor. De sociala trygghetssystemen, upphovsrätten, statens kulturbudget, kultursamverkansmodellen, mediepolitiken och filmpolitiken. Vi har också med oss underlag som beskriver KLYS kulturpolitiska arbete och prioriteringar mer detaljerat.
Innan vi går in på kulturdepartementet på Drottninggatan 16, sitter vi tillsammans några minuter på Waynes Coffee och går igenom upplägget. KLYS arbetsutskott har gemensamt tagit fram dagordningen. Men hur ska vi hinna prata om allt viktigt? Vi har en timme på oss.
Då slår det mig att praktiskt taget varenda enskild fråga som behandlas på kulturdepartementet på ett eller annat sätt berör någon av våra medlemmar och antagligen också behandlas i någon konstnärsorganisation. I princip har KLYS exakt samma agenda som kulturdepartementet. Men inte ens en bråkdel av resurserna. Hur är det möjligt att bereda, skapa samförstånd och hitta lösningar på allt? Vilka telefonsamtal ska vi välja bort, vilket element ska vi flytta precis nu?
Det viktigaste vid det här mötet är egentligen att etablera kontakt, få mötas, presentera KLYS, göra någon slags avstämning av läget. Vad är vi redan överens om? Vad vill KLYS särskilt lyfta fram. Vad tycker vi att kulturministern inte får missa, eller vad borde hon initiera, eller vilka förslag har vi som kan vara realistiska att föra fram.
När vi står i hissen upp till plan fem slår det mig igen, hur många anställda har vi egentligen om man räknar in alla medlemsorganisationer? Vi gör ett grovt överslag och kommer fram till att det rör sig om ca 150 personer. Kanske mer? Det förklarar att vi gång på gång kan få fram vassa, genomtänkta och välgrundade remissunderlag, skrivelser och planer för att stärka kulturlivet. Runt om hos våra medlemsorgansiationer sitter erfarna jurister, kommunikatörer, journalister, utredare och andra experter, som jobbar med kulturpolitik dagligen.
Alice Bah Kuhnke öppnar med att berömma oss. Hon säger att det känns särskilt viktigt att träffa KLYS som är en av Sveriges tyngsta kulturorganisationer. Man tänker, äsch, det säger hon till alla. Men hon understryker att ingen annan organisation har både det djupet, den bredden och förankringen i det konkreta konstnärliga arbetet som KLYS har. Smickrande förstås. Men vi jobbar också hårt för att KLYS ska kunna bära upp den dräkten.
Vi konstaterar ganska snabbt att vi är överens om den huvudsakliga inriktningen på många viktiga punkter. Inte minst på upphovsrättsområdet - där vi hyst en viss oro - lugnar ministern oss. Det återstår att följa upp förstås. Vi pratar om konstnärernas trygghetssystem, vi pratar om a-kassa, sjukpenning, föräldrapenning. Alice meddelar att hon inom kort ska träffa socialförsäkringsminister Annika Strandhäll och att hon då vill ha med sig våra förslag. Vi pratar om upphovsrätten i EU, en förstärkt avtalsställning för kulturskapare och illegal fildelning. Vi pratar om samverkansmodellen och vikten av armslängds avstånd i fördelningen av stöd och bidrag. Alice Bah Kuhnke är påläst, ställer bra följdfrågor, kan problematisera frågorna utöver det helt uppenbara, det är ett dynamiskt och rappt samtal. Och vi glider över i frågan om yttrandejämlikhet.
Varför sparar man ofta det viktigaste till sist?
I programmet Tidsjakten är det en scen som ibland poppar upp i mitt minne. Ett par fick en rad tunga stenar. De skulle namnge stenarna med olika projekt: Fixa köket, måla trappan, renovera garaget och så vidare. Sedan placerade de stenarna i turordning ovanpå en mur, den viktigaste först: Fixa köket.
Men de glömde en sten. När allt var klart. När de gått igenom alla stenar frågade tidsexperten Petra Brask, men har ni inte glömt något? De tittar på varandra... neeej? Vad är allra viktigast i ert liv? Det blir en liten paus, de tittar på varandra igen. Förstås. Relationen. Att få tid tillsammans. Att göra roliga saker ihop. Brask plockar upp en sten till på muren och lägger den allra först.
Så tycker jag ofta att det är med yttrandefriheten och det som vi ibland pratar om som yttrandejämlikhet, det vill säga vem får möjlighet att använda sin yttrandefrihet, att komma till tals, att skriva i tidningar, ställa ut i konsthallar, spelas på radion, sättas upp på teatrar runt om i landet. Vem får över huvud taget möjlighet att utbilda sig inom de kreativa yrkena?
Många av oss kulturskapare, och företrädare i våra organisationer, vi som jobbar med kulturfrågor dagligen, som upplever samhällets klimatskiftningar inpå bara huden, vi oroar oss allra mest, jag skulle påstå dagligen, för de olika hot mot demokratin och konstnärliga rättigheter. Rätten att fritt ta del av information, rätten att slippa censur, rätten att inte riskera förföljelse, hot eller trakasserier på grund av något man uttryckt. Men också de allt mer begränsade möjligheterna att utöva sin yttrandefrihet. Det är många små steg, som knappt märks, men som tillsammans bildar att mullrande lågtryck över Kultursverige. Krympande anslag, tuffare villkor för fria teaterscener, tidningsdöden, bokhandelsdöden, indragningen av bokbussar och mindre pengar till böcker på biblioteken. En allt tuffare frilansmarknad, framväxten av prekariatet och inte minst, som många kulturskapare vittnar om, det tilltagande näthatet, hoten mot de som tar ställning i känsliga frågor offentligt. Eller som bara råkar ha ett konstnärligt uttryck som upprör.
Här är vi tack och lov överens med kulturministern. Konstens och kulturens möjligheter att utvecklas och frodas måste stärkas. Fria, självständiga, starka och orädda kulturskapare är en av de starkaste krafterna för att motverka intolerans och antidemokratiska rörelser som vi kan åstadkomma. Att satsa på kulturskolor, institutioner, högre utbildningar och goda villkor för kulturskapare är det viktigaste vi kan göra gemensamt just nu.
KLYS föreslår att kulturministern tillsammans med sitt departement och sina myndigheter, gärna i nära samarbete med arbetsmarknadsministern och socialförsäkringsministern, tar fram en handlingsplan för ökad sysselsättning och trygghet för kulturskapare.
Vi lägger den stenen längst fram på muren.
Och vi konstaterar att just det som brukar hållas mot kulturpolitiken, den breda samsynen, den konsensus som säger att kulturen är viktig, att den har ett egenvärde och att den borde vara en självklar del i ett välfärdssamhälle. Just det förhållandet skulle kunna användas för att gemensamt besluta om att kulturbudgeten inom den närmaste mandatperioden ska höjas till en procent av hela statsbudgeten. Det borde vara en blocköverskridande överenskommelse. Och just nu är det väl viktigt att det grönröda blocket och allianspartierna hittar frågor som de kan komma överens om?
Exakt hur pengarna ska användas får vi återkomma till. Det finns gott om kloka investeringar att göra, många hål att stoppa de i, men vår övertygelse är att det är svårt att få bättre utväxling på en skattekrona, än genom att satsa den på kultursamhället.
Mats Söderlund, ordförande KLYS
