Modiga läsare, lyssnare och tittare.

Alla som har en favoritlåt, dikt eller film, vet hur djupt personliga band man kan ha till ett konstnärligt eller litterärt verk. Musiker, författare och andra kulturskapare bygger upp unika förtroenden med sin publik. När Jason Timbuktu Diakité talar i riksdagen, P O Enquist skriver i Dagens Nyheter eller Laleh sjunger i P3, då lyssnar vi extra noga. De har ett förtroende som en politiker aldrig kan åtnjuta.

När vi älskar Pippi Långstrump så är det i själva verket möjligheten av en annan norm vi älskar, berättelsen om ett annat liv där modet att bryta regler och följa sitt hjärtas röst, värderas högre än att alltid göra som fröken säger. Berättelsen om Pippi är värdebärande. På samma sätt som Inger Alfvéns Dotter till en dotter, eller Kerstin Thorvalls Ensam dam reser ensam, Fucking Åmål, Fröken Julie eller Vitsvit av Athena Farrokhzad.

När Farrokhzad talar i radio är det inte hennes personliga relation till sina läsare som väcker engagemang, utan det konstnärliga uttryckets styrka, den direkta identifikation och igenkänning som etableras i det poetiska och musikaliska uttrycket.

Det är därför vissa politiker är livrädda för konstnärer.

Kultur är värdebärande och uttrycker i någon mening en beställning till politiken. Det är därför det är så oroande när ledande politiker inte tycks ta del av kulturen. Eller när opinionsbildare totalt misslyckas med att förstå ett konstnärligt verk som just konst och uttryck för komplexa samband, erfarenheter och värderingar. Partiprogrammen är bara taffliga tolkningar av vad kulturen redan sagt mycket bättre.

När totalitära ideologier gör sig påminda känner vi behovet av konst och kultur tydligare. Vi behöver kraften i motbilderna, hoppet, friheten. Samhället består av kulturell mångfald och för kulturskapare är mångfalden själva näringen. I den breda floden av kultur är främlingsfientlighet bara en liten rännil. Vi kulturskapare retar fascister för att vi både förkroppsligar och gestaltar mångfalden. Men vi retar också liberaler eftersom vi är friare än någon entreprenör någonsin kan bli och för att vi vägrar att kompromissa med vår frihet. Samtidigt retar vi socialister genom att uttrycka människors existentiella villkor tydligare än något manifest, och genom att vägra huka för kapitalet. Solidaritet och jämlikhet är också våra villkor.

Allt vi strävar efter i vår konst, är att upprätta en förtroendefull relation med världen, som kanske bara handlar om respekt, precis som alla borde ha rätt till sitt människovärde. Och att få berätta vad vi ser, känner och tycker, utan några som helst hänsyn till vare sig samhället, kyrkan, kapitalet eller någon annan auktoritet.

Kultur är värdebärande och dess inneboende kvalitet, dess essens, är mångfald, frihet och jämlikhet. Inte så att varje enskilt verk eller varje enskild konstnär uttrycker det, men konstnärliga uttryck som sådana bär på dessa kvaliteter.

Nu mer än någonsin behöver vi starka, fria och modiga kulturskapare. Det ligger i vårt intresse, alla vi som läser, lyssnar på musik, njuter av konst, tittar på film, det ligger i politikens och demokratins intresse, att se till att de som skapar kultur, litteratur och konst kan fortsätta göra det, utan att riskera censur, social eller ekonomisk utstötthet. Det har vi råd med. Kulturpolitik är demokratins sätt att uppfylla sitt främsta löfte: Att låta alla människor blomstra.

Att till exempel ta strid för fri fildelning är inte samma sak som att ta strid för en fri kultur, demokratiska och mänskliga värden, det är snarare att urholka dem. Hur ska kulturen bäras? Vem ska bära den?

Vi som skapar kultur behöver modiga läsare, lyssnare och åskådare, och vi behöver en modig kulturpolitik, som ställer sig bakom kulturskaparna och deras konstnärliga rättigheter.