Villkora presstödet.

Nedanstående text publicerades ursprungligen i Göteborgsposten i Juli 2014.

Det ska gå att försörja sig på sitt konstnärliga arbete. Det är en av utgångspunkterna i regeringens kulturpolitik. Men när kulturministern slår sig för bröstet och konstaterar att svenskarna ligger i topp vad gäller kulturkonsumtion är det dock inte i första hand staten som gjort det möjligt. Varken med biblioteksersättningar, visningsersättningar, scenkonstpensioner, litteraturstöd eller tidskriftsstöd. Det är kulturskaparna själva som bär upp kulturlivet genom att arbeta för nästan inga pengar alls. De som inte accepterar de usla villkoren får inte jobben.

Kulturskaparna utgör en stor del av det vi kallar för prekariatet. Vi som skapar teater, film, musik, böcker och konst har vant oss vid att lägga många arbetstimmar på vårt konstnärliga arbete men förtjäna vårt dagliga bröd genom att dubbeljobba på vår fritid. Inte för att våra verk inte är efterfrågade eller använda, utan bara för att det går att hålla nere våra ersättningar. Det är inte värdigt någon av parterna.

Konstnärligt skapande är en spetskompetens som ofta kräver långa utbildningar och flera års erfarenhet. Det unga geniet i alla ära men det mesta vi upplever som stor konst har skapats efter åratal av ansträngningar och misslyckanden. Det är investeringar som alla konstnärer är villiga att göra. Vägen till att bli en etablerad författare, musiker, regissör, skådespelare är kantad med många uppoffringar, både ekonomiska och sociala.

Det är inte det vi kräver kompensation för.

Alla medborgares kulturella välfärd är genom regeringsformen ett av tre huvudmål med den offentliga verksamheten. Det är därför vi har en statlig, regional och kommunal kulturpolitik med stödordningar och anslag. Det är därför vi har länsteatrar, folkbibliotek, konserthallar, orkestrar och muséer. Det är också därför kulturskapare kan få offentliga uppdrag eller stipendier. Det läggs ner mycket skattepengar på att garantera ett rikt utbud av kulturupplevelser.

Men staten har samtidigt bestämt att de som jobbar med att skapa kultur inte behöver få full ersättning för det utförda arbetet. Hela systemet bygger på att det finns pengar till papperet, tryckpressarna, byggnaderna, telefonerna, uppvärmningen, ljudanläggningen, möblerna, receptionen, annonserna, men inte kulturskaparna.

En konstnär som får ett offentligt uppdrag borde alltid garanteras en rimlig timpenning för hela sin arbetsinsats, alla offentliga institutioner skulle helt enkelt åläggas att använda det så kallade mu-avtalet. När en poet framträder på en festival som delvis finansieras av en kommun borde de alltid räkna med att poeten ska få betalt enligt de normer som Författarförbundet föreskriver. När en kulturtidskrift bedöms så angelägen att den är berättigad ett offentligt stöd, ska det stödet också räcka till att ge de som skriver i tidskriften rimliga arvoden.

Tidskriftsstödet har legat still i tjugofem år, under hela tiden har det fördelats på ungefär hundra tidskrifter. Det säger sig självt att det är skribenterna som fått lägga upp mellanskillnaden genom att arbeta gratis en stor del av sin vakna tid. Det är inte värdigt välfärdsstaten Sverige. Vill vi eller vill vi inte ha samhälls- och kulturtidskrifter med kvalitet?

Presstödet borde villkoras så att frilansarna åtminstone får ersättning på samma nivå som sina fast anställda kollegor. När konstnärliga prestationer används i radio och teve borde upphovsmännen alltid få en rimlig ersättning för det faktiska arbete de lagt ner. När kulturhus ska fyllas med kultur måste kulturskaparna få en rimlig lön. Räcker inte pengarna får vi väl sälja huset och krympa programmet till en nivå där alla som medverkar får betalt. Hur stort kulturhus skulle Stockholm då ha? Kanske bara tre våningar?

Det är dags att göra Sverige till ett kultursamhälle. Med tanke på hur mycket kultur vi konsumerar och hur högt vi värdesätter den, är det inte mer än rätt att de som skapar den får en skälig ersättning för den arbetstid de lägger ner.