Vågar vi att inte satsa på kulturen?

Puh, Pi, Pippi, Zlatan, Sapfo och Salander påminner oss om vilka vi är och skulle vilja vara. Kultur, vård, skola och omsorg. Där kulturen är värdebärande och meningsskapande. I glappet mellan vad vi gör och vad vi inte säger växer utrymmet för misstänksamhet och rädsla. Hemliga polisregister. FRA, NSA, REVA. Vi har yttrandefrihet men vem bryr sig längre fritt? Förnya samhällskontraktet. Människan kan bara vara ett mål i sig själv. Vi avskyr ditt förakt för svaghet, men kämpar för din rätt att vara lika mycket värd som alla andra. Är det någon politiker i det här landet som längre förstår konstnärlig frihet? Varje folksjäls djupast liggande mål och största gemensamma nämnare är alla människors lika värde. Tanken att vi inför varandra tar hand om den andres rätt och möjlighet att leva ett lika värdigt och drägligt liv som jag själv. Det är en i grunden tillväxtdrivande kraft, men Dawit Isak har ofrivilligt blivit ett mått på vad yttrandefrihet får kosta den svenska staten, det vill säga oss.

Kultur kan vara helt värdelöst. De nya nationella kulturpolitiska målen talar inte längre om yttrandefrihet som mål, utan som en självklarhet. Kulturpolitik! hjälp oss att förtvivla över Tintin i Kongo, grafitti, videokonst och tårtinstallationer.

När jag träffar kolleger från hela norden oroar vi oss först för fildelningen, sedan upphovsrätten och urholkningen av kulturbudgetarna. Men när vi kommer till kritan sjunker tonläget. En fri, dynamisk, obunden och ständigt nyskapande kultur behöver mångfald, på tvären, bredden, längden och djupet. Till och med på höjden. Och vi har nu partier i alla våra parlament som aktivt motarbetar just mångfalden. Fremskrittspartiet, Sannfinnländarna, Danskt Folkeparti och Sverigedemokraterna. Från Ryssland, Ukraina, Grekland och Spanien kommer skrämmande besked om hur demokratin backar och högerextremismen breder ut sig. EU-valet är sig inte likt.

Henrik Arnstad har skrivit om fascismens förmåga att utnyttja kraften i kulturella uttryck för att plantera totalitära ideologier i människors hjärtan (http://alskade.wordpress.com/2013/10/02/fascismen-kulturen-och-kulturpolitik/ ):

”Överhuvudtaget är det ingen slump att både Italien och Nazityskland uppvisade en sådan enorm entusiasm för kultur, konst och arkitektur. Den nya fascistiska mänsklighetens nationer skulle byggas – bokstavligen. Ofta mycket vackert och inspirerat, som Mussolinis EUR-område i Rom.

Detta är något som världen efter 1945 haft mycket svårt att hantera, eftersom fascismen – förståeligt nog – har likställts med råhet, anti-intellektualism och intellektuell tomhet.”

Han citerar också Roger Griffin:

”Fascismen under mellankrigstiden var verktyget för att, inte bara se hur historien utvecklar sig, utan för att verkligen ”göra historia”, mot en ny horisont och en ny himmel. Fascism innebar att bryta sig loss från snarorna hos ord och tankar och att nå stordådet. Att använda den mänskliga kreativiteten för att producera, inte konst för konstens skull, utan för att skapa en ny kultur i en total handling av skapande, av poesis. Fascism, för dess mest hängivna troende, gav löftet om att vara bokstavligen epokgörande.”

Kulturen har en kraft som kan störta hela världar in i krig om det vill sig illa. Det är den skräckinjagande fortsättningen på en retorik som omvandlar kulturens frihet till ett credo om entreprenörskap och ekonomisk tillväxt.

Sverigedemokraterna vill begränsa den kulturella mångfalden i Sverige, de motionerar om att stryka alla formuleringar som syftar till att främja ”mångkulturalism” ur regleringsbrev och förordningar. De vill centralisera styrningen av kulturen och dra tillbaka allt stöd till kultur som syftar till att chockera, uppröra eller provocera. Kort sagt ett grundskott mot hela det fria kulturlivet. Jag oroar mig för att det är en logisk och kanske värst av allt känslomässigt förankrad förlängning av alla pekfingrar som hytter mot kulturskapare som inte håller sig i skinnet. Varje gång någon höjer ett finger mot konsten kan de instämma. Vi behöver renovera kultursynen. Höja taket. Sänka ribban. Riva väggarna.

Ken Ring fick en åthutning när han sa ordet ”knulla”, Jason ”Timbuktu” Diakité fick löpa gatlopp för att ha utnyttjat sin konstnärliga frihet i en opassande metafor, Carolina ”Blue” Falkholt målade en färgsprakande vagina som politikerna genast ville måla över. Teaterchefen i Borås sparkade man på stående fot, han var visst lite för kritisk mot kulturpolitiken. Inte ens barockmålaren G E Schröder fick hänga kvar i riksdagen. Listan kan göras längre. Kommunpolitiker, riksdagsmän, talmän och inte minst kulturministern själv är snabba att peka finger. JO har till och med kritiserat Stockholms stad för att de vägrade låta Riksteatern annonsera sitt arrangemang ”Arts of the streets”. Ingen av dem är fascister. Men det handlar om hur vi pratar om kultur i det här landet.

Citerar den finlandssvenske poeten Claes Andersson:

Se upp för dem som bara vill leva

sitt liv i fred.

De skyr inga medel.

Men det finns hopp. Samma kraft kan också bygga fred. Den politiska teatern är stark på de fria scenerna, så länge de nu håller ut, Dramaten spelar ”The mental states of Sweden”, Liljevalchs vårsalong har en slående andel politisk konst, till och med i reklamen dyker politiska ställningstaganden upp och den ena poeten efter den andra börjar skriva i subversiva rytmer. För att inte tala om stand up- komikerna. Det skulle inte förvåna mig om kulturen under valåret kommer att sätta dagordningen för det offentliga samtalet på ett sätt som vi nästan trodde var för sent.

Vågar vi att inte satsa på kulturen?