Världspoesidagen 21 mars

Poesin som språk närmar sig verkligheten från fel håll. Orden betyder inte längre det vi är vana vid. Istället är det  ljudet, rytmen, musiken – eller bristen på musik, som talar till oss. Allt det som vi i text vanligen lärt oss att bortse från. Som bara förvillar. Som inte ska finnas där. 

Att höra den Koreanske poeten Ko Un läsa sina dikter på koreanska är en sådan upplevelse av att förstå utan att veta. Några rader ur ”Stundens blomma”, 2007:

"Det är kanske det mjukaste och mest trösterika

uttryck som finns i hela världen –

ljudet av snöklungor

som glider ner från

gröna tallgrenar"
...

Jag var för något år sedan på poesifestivalen i Göteborg för att diskutera hur poeter kan vara politiskt aktiva. Har man ett särskilt ansvar som poet? 

Svenska PENs ordförande, tillika författare, Ola Larsmo har i Dagens Nyheter skrivit om ett problem som han ser med att hantera ondska, särskilt när den visar sig i form av terror och diktaturer. Han kritiserar tanken att det finns utopier, idéer värda att mörda för och skriver: ”I frånvaron av ett levande demokratiskt språk hotar utopierna att växa tillbaka. Och att dessa tankar med ens åter finns ibland oss och kostar människoliv är ett resultat av frånvaron av demokratin som ett levande löfte.”

Litteraturen, det litterära samtalet, den litterära gestaltningen är omistlig för förståelsen av världen och vår plats i den, liksom för att formulera alternativ. Det är i litteraturen vi kan utveckla ett gemensamt demokratiskt språk.

Om poeter försöker förmedla ett underspråkligt, eller ospråkligt eller inomspråkligt motstånd befinner sig översättaren på ett sätt i en ännu svårare sits. Att både tolka det metaspråkliga och överföra det mellanspråkliga. I handlingen att välja och översätta en kontroversiell författare, finns ett politiskt, existentiellt ansvar. Vid sidan av det estetiska. 

All bra poesi har en innebörd utöver den bokstavliga. Det är poesins rötter i musiken som gör den till ett i djupaste mening mellanmänskligt uttryck. Världspoesidagen påminner oss om det. Låt oss inspireras av den. Låt poesin fylla våra sinnen i dag. Låt poesin höras på styrelsemötet, i klassrummet, på arbetsplatsen. Låt den fylla våra torg, våra tidningar, våra tankar. Om kultur, språk och skapande är att vara människa, så är poesi själva själen.